Allt jag nu

känner är huden som ett värkande skal och det där innanför får jag lov att bota med en värktablett för nu har kroppen fått nog.
För många dagar som servicestation för andra, bara tänk när det blir klart och de kan ta hand om sig själva, laga sin egen mat och låta mig vara en hel dag i soffan när min kropp inte orkar annat.
Igår vaknade jag klockan sex av tankar som oroar mig, lyckades somna om. Imorse vaknade jag fyra och samma tankar snurrade runt, då tog jag en halv sömntablett.

Ibland blir jag så trött på mig själv och mitt jäkla oroande för släktet och deras ibland usla val. Det finns så mycket gränser för vad man får säga till sina anhöriga, gränser som jag aldrig känner med andra, andra vet att jag inte skulle dra upp något känsligt, viktigt att prata om ifall ingen anledning fanns.
Släkten är värst brukar man skämtsamt påstå och nog ligger det mycket i det, antar att det bottnar i det där täta sommarboendet där man ska nötas inte bara mot ens vuxna ungar som inte alls blev som man tänk sig på vissa umgängesbitar och dessutom ingifta som har det mest skifftande luckor i uppfostran och bildning.

Att varken se eller höra, vara utan uppmärksamhet när man släpar med sig sina barn till andra, som svärförälder förväntas tindra med ögonen, ha all tid i världen, ha överseende med kladdiga händer, oätet, ouppdrucket, smulor, klet, gap och skrik, kvarlämnade rester som bara placeras där det lämpligt lämnades, halvätna äpplen, urdrukna odiskade vällingflaskor, blöjor hoprrullade på altanen, kaffemuggar, oavtorkat, halvtuggat utspottat …

Nej, jag orkar inte flera dygn i rad, när olikheterna i hur vi vill leva blir som en spricka i kristallen, det är då jag känner mig som något som blir en petig, gnetig regelbok, förvandlad till påpekanden, tydliggöranden och samtidigt vill jag bara skrika rakt ut.

Som om jag är en snart utdöd ras, den där rasen som städade och höll ordning på det mesta, som var i full swing när jag var mitt i fostrandet, födandet, i samma ålder som de. En ras som själv kunde lista ut att ens barn behöver mellanmål, middag och en massa där emellan.

En ras som hade helt andra tankar om barn och fostran, städande, ätande. Jag en dinosaurieras som kämpar med sig själv att hålla tyst, vilket lyckas dåligt vissa stunder när det självklara är så osynligt att det liksom imploderar inom mig.

Jag skulle vara frisk det är bara så, frisk nog att sköta rulljansen utan att mattas, få ont, må illa, inte orka äta normal av inre utmattning och mitt i allt så älskar jag verkligen mina barnbarn och de stunder av närhet stunderna bjuder. Och som av en händelse älskar jag mina egna ungar och deras ingifta, men fan så det sliter på mig.

Jag har sovit längre, legat i min soffa, det tas viss hänsyn till det ömkliga jag har blivit, men jag orkar inte med hur mycket jag än vill. Det är sanningen, sanningen vare sig jag vill eller ej.

3 thoughts on “Allt jag nu

    • livsglimtar skriver:

      Jaa, men visst är det så, fast oftast väljer folk att bara skriva om det lyckade livet, ser finare ut så. Men jag är ju som jag är och gillar det ärliga livet med skavanker och kärleken ❤

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s