Efter ruschen av kombinationen gäst/arbetare i nya huset på landet är jag nu tack och lov på tillbakavägen till mig själv, tror jag.
Redan samma eftermiddag de blev hemkörda av maken passade min kropp på att släppa taget, som en punkterad badmadrass färdig att slängas på tippen.
Jag ligger gärna på tippen bara jag får vara ifred ett tag.
Nu är jag över sextio och känner mig trött och framförallt besviken på både min sketna kropp och det mentala.
Att inte må bra, att inte passa in, att inte orka tillfredsställa alla andras krav, att allt som oftast känna sig misslyckad, att tvingas till många saker bara för att det förväntas, oavsett om jag klarar av det eller ej, att sättas på plats, att hålla masken, att inte få tycka och dumt nog likväl gör det, att mitt i allt, livet, känna att jag bara vill skita i allt.
Vad i hela friden är det för mening med detta jäkla tröskande, mamma min sitter fast i rullstolens frustration där hon bor. Jag har ingen rullstol men sitter fast i meningslöshetens garn, det blir aldrig någon bättring rent fysiskt, att prata med döva öron och se ögon som börjar flacka när jag beklagar kroppen, bara tycker jag tjatar, vilket jag har fått höra, gör mig till ett ingenting. Vilket är sant i samhällets ögon, jag är ett ingenting av värde.
Men snart ska vi åka till Norrtälje och skaffa mer saker till andra, tänk att i det har jag ännu ett värde, helt fantastiskt.
Helt personligt kunde jag lägga mig ner och dö, så synd som det är om mig, men det får vi inte låssas om, depressiva människor borde helst inte skriva en enda bitter rad.
Le för fan, sommar, fläckvis sol, mitt värde på jorden ett intet, som en utblommad maskrosboll har mina frön redan spridits för vinden.
Det är bara backen nerför kvar och orda intet om det, var glad, håll masken, spotta upp dig, ta nya tag, ställ upp för helvete, ställ upp.
Bittert eller surt sa räven
Livsglimtar 
Vännen, det låter i dina texter som du haft det alltför jobbigt den senaste tiden – hoppas du nu får lite ro och kan ta igen dig – bokstavligt talat. Nästa som kräver något du inte vill ge – säg ifrån, gör det bara. Och strunta för ögonblicket i konsekvenserna, jag kan få för mig att du försöker ”vara snäll” men inte orkar med det… Kanske blir du förvånad, kanske får du respons som du inte väntat dig – om du står på dig så känns det kanske till och med bra! Kramar i mängd!
Det är inte så synd om mig, behöver bara luftas lite efter fyra dagars full rulle, min familj är bra, det är min kropp som inte pallar när det blir för mycket. Jag har umgåtts med både barnbarnen, vuxna och elkillen. Orken bara rinner ur mig, de tunga tankarna är en ständig följeslagare som motsats till mitt för det mesta glada slänga käft humör.
Massa tack för pepp och omsorg. Kram med återvändande post!
Ta dagen som den kommer och gör saker i din egen takt så mår man bäst, åtminstone jag gör det. Ha en skön fortsättning på sommaren och låt andra passa upp dig. Det är svårt men det går, jag har lärt mig även om jag är född envis. Hahaha.
Ska göra precis som du säger, snigeltakt, läsa, sova och bli uppassad av min make. Envisheten handlar det mycket om, jag har hela livet haft full fart, velat mycket, genomfört mycket, hjälpt andra, varit stark för andra och det är sååå svårt att inte orka, vara den jag föddes att vara. Kram!
Du har det tufft! Kram!
Kram!
Så trist när kroppen inte vill samarbeta. Tänker att det måste finnas tid för vila, avkoppling, återhämtning. Det kan inte vara full fart jämt.
Vill bara titta in och säga hej och peppa dig om jag kan! Jag har också cystnjurar men även cystlever. I februari i år fick jag två nya organ från samma avlidna donator, njure och lever. Jag är inte helt återställd men nästan. Innan transplantationen var min himmel alltid grå, det inser jag nu, för nu är den bara blå! Känner igen mig i det där vara van att vara stark, självständig samt finnas till hjälp för att sedan bli beroende av andra för man orkar inte själv längre. Jag är så tacksam att min man och familj funnits där för mig. Det jag vill säga är: snart är det din tur att bli frisk och få en ljus framtid! Fortsätt kämpa väl, det vet jag att du gör!
Tack Helena jag är transplanterad men blir aldrig riktigt pigg fast njurvärdet är toppen. Vilken tur att du fick njure och en lever, hoppas du nu får fortsätta må bra. Kram
Vila var namnet, och full fart är det inte ofta som tur är. Kram