Kan fyra veckor verkligen gå så snabbt?

Hemma igen efter fyra veckor i stugan, minns den sköna sucken när vi äntligen satt i vår packade bil på väg till stugan, semestersucken och kommentaren ”hemresan från semestern är bara en suck bort”. Njutbar tid har en förmåga att rusa som ingen annan tid.
Jag kan inte fatta att jag var där i fyra veckor, visst vi hade ungarna där med barnbarnen totalt tio dagar, men inte alla på en gång och lite gäster, mycket grillande och denna sommars höjdpunkt var egenrökt lax, så gott att dottern skrapade insidan på skinnet för att inte missa en tugga. 🙂

Jag har lite svårt att komma igång här hemma, högarna efter min mammas prylar occuperar ännu mitt hem, jag har äntligen plockat ut en Ikeakasse med resten nu uppmärkta kläder som ska till henne, vinterkläder i sånt där plastöverdrag med blixtlås.

Men allt det andra, trött jag blir, bara diabilder över ett helt liv i stora kartonger som står staplade halvvägs upp i taket i mitt sk syrum. Lär inte komma åt symaskinen på lång tid.
Ibland blir jag trött bara av att tänka på alla beslut jag måste ta, tavlorna, vilka ska till landet, vilka ska stanna här, var ska de sitta?

I förrgår kom mitt äldsta barnbarn sjuåringen hit, vi bakade muffins och matbröd, sen åt vi fiskbullar till middag till hans stora lycka. ”Får jag bada” var bland det första han frågade? Klart han fick, de har bara dusch hemma hos honom. Sen sov han över, det sista jag sa var att han skulle sova länge nästa morgon och väcka mig om jag sov för länge. Pyttsan, 07.30 vaknade jag med ett pling, inte sjutton kunde jag somna om. Men barnbarnet han gjorde som jag sa och sov länge.

Jag ska baka idag igen, håller på med en svårstartad surdeg, den får nog matas lite till och förhoppningsvis komma igång imorgon.
Men var är min efterlängtade regniga torsdag? Nyss en kraftig skur på tre minuter, nu skiner solen igen. Var det allt?

Mina händer värker så det räcker och blir över, resten av kroppen gnäller lite här och där, som om den inte vet var den ska börja. Har fått långtidsverkande Alvedon men upptäcker när jag tar dem att jag upplever kroppens smärta starkare när jag inte medicinerar. Jag har ju varit så försiktig med smärtlindring, bara tagit när jag känt att jag blir galen på gnagandet, molandet, huggandet. Att ta smärtlindring är inte fel, ska ta mer och hålla en jämn mängd i kroppen, men det vill jag inte. Till slut blir det bara ett ökat behov av tabletter vilket jag inte vill. Ändan bak hur jag än gör.

Nää, nu måste jag sätta fart!