men det känns konstigt det också.
Dottern har varit dålig sedan i juli, det har varit en resa vi gärna varit utan. Men nu är hon på bättringsvägen.
Fostret hon bär var dessutom ”ifrågasatt” efter sedvanligt ultraljud, men nytt blodprov visar att den lilla mår bra, men nu när dottern slutar med blodförtunnande går det att för säkerhet ta ett fostervattenprov och avskriva alla frågetecken om fostret.
Sonen och jag är som socker i en bensintank, och jag mår inte bra av det under den långa press jag har känt med dotterns mående.
Man kan ju skriva underbart om familj och släkt och så är det ibland under resans gång. Men alla ni som likt mig lever i en familj med känslor och åsikter som ryker ihop ibland det är väl er jag vänder mig mot i mina rader.
Ni är inte ensamma om att ryka ihop … eller så är det jag och min familj som är ensamma? Sjutton vet med alla ytliga sockersöta inlägg i Fb och andra ytor där folk vill glänsa. Jag är inte mycket för att glänsa, jag vill leva i den riktiga världen där sorg, lycka, glädje, kärlek och besvär möts.
Så där ja, nu tuggar jag igång som vanligt. Sitter på landet dit jag sökte mig för att få vara i tystnadens ro, men blev överöst med samtal som satte igång det där inre känsligaste darret hos mig.
Livet kallas det för och jag har ju tränat i över 60 år så nog borde jag vara väl införstådd med svängarna som tar över vare sig jag vill eller är beredd på det.
Nähä, åren gör mig inte klokare eller lugnare när det gäller vissa saker, som en sträng längst där inne som bara vissa närstående kan spela på … plonk.
Så nu plonkar det av bara fan där inne och uppe i huvudkontoret far tankarna runt på övertid.
Inget hjälper så jag bakar matbröd med surdeg och russin, bröd kan aldrig bli fel.
Snart kommer maken och det blir min räddning, som vanligt fick jag lust att skriva.
Ja, roligare än så här blir det inte just nu, jag återkommer när jag har hittat tillbaka till mig själv. Detta år verkar helt hopplöst för min del, så mycket plonk att det inte är klokt.
Livsglimtar 
Du kan verkligen förmedla dina tankar, ord och känslor på ett helt underbart sätt när du skriver. Nej jag tror inte att livet är så sockersött för någon. Alla har vi motgångar, vissa mer och vissa mindre.
Hoppas du får en fin helg!
Jag får en toppenfin helg och visst är det som du skriver vi har alla prövningar, tvivlar jag inte en sekund på mer än att så många vill flyta över och förbi utan att låssas om att det finns. Kram och trevlig helg!
Så märkligt med alla utmaningar vi har att hantera i livet. Men det är väl bara så. Hoppas på vändning mot fler glada nyheter.
Det finns bara öppningar nu att se fram emot, fan tro något annat. 🙂
Nej livet och familjen är inte sockersött. Oftast bittert och surt. Ja jag har liknande problematik här fast med mina syskon. Det är svårt att vara yngsta syskonet av fem fast alla är över 50! Tack o liv har jag stöttning av make och barn. Dom hjälper mig att orka. Orka stå på min rätt som människa. Kram till dig
Jag suckar invärtes när jag läser dina rader, min syster två år yngre växte jag upp med och så olika som vi var får man nog leta efter, olika pappor hjälpte inte till precis.
Det var inte lätt varken för henne eller mig och inte hjälpte det till att föräldrarna inte hanterade det som de skulle.
Snarare stärkte de vår osämja och svartsjuka, mamma valde sida och inte var det min hon tog. Vi levde alla år med irritation, bråk och framförallt att vi liksom aldrig nådde varandra. Fast vi gillade mycket liknande saker var våra val inte samstämda. Vårt sista år hade vi vårt största gräl och fick en försoning som vi kunde leva med. Inte trodde vi då att den försoningen var den sista avslutande för oss som systrar, men vi var lika tacksamma båda två. Min syster dog 49 år av lungcancer och den tiden har jag skrivit om i ”Min syster”.
Livet är som en berg och dalbana, ibland tror jag att det här klarar jag inte, men hittills har jag gjort det ända sedan 1940. Vet inte hur min blogg upplevs av de några som tittar in men svåra och tunga personliga saker kan jag bara inte skriva om. Livet är ingen dans på rosor! Kram
Jag tycker alla ska skriva på sitt vis och har man som du en öppen blogg med namn och bilder så skulle inte heller jag skriva utlämnande om andra än mig själv.
Det här med bloggande ska ju vara en frihet i den typ av blogg man vill ha, man väljer både vad man skriver och vad man vill läsa. En blogg utan personligt gnissel i maskineriet kan för mig vara lika läsvärd som en tyngre skrivet blogg.
Jag har en kärleksfull familj med starka band till varandra, vi har inte haft några större problem under ungarnas uppväxt, helt normal familj. Men jag är en stark kvinna med åsikter och har väl fostrat mina barn att våga stå upp om det behövs. Dottern och jag hade många år av gräl och fel blev det hur jag än gjorde, innan hon liksom växte ikapp mig och nu har vi en jättebra kontakt utan större problem. Vi pratar nästan varje dag i telefonen, vilket ibland tar lite mer av mig än jag har lust att säga. Mitt behov av att bara få vara är större än jag tror någon i familjen förstår. Vilket hänger ihop med att jag inte är frisk …
Sonen och jag gnisslar, vi är för lika och skaver på varandra, sen tycker jag att han trots sin ålder är omogen när det kommer till hans relation med mig. Men den siste som ger upp är väl en morsa, så jag väntar på att även han ska växa upp och inse att jag är hans morsa, men inte den han kan kasta allt skit på så fort det minsta går emot honom i världen.
Så mycket konstigare än det här handlar inte mitt inlägg om, gnissel och mitt sätt att andas, få ett utlopp för det som stockar sig i mig när det blir för mycket.