tystnaden i uppväxten, jag tror att jag lyssnade efter den mer än andra barn i min ålder.
Pappa var en trygg, lugn och tystlåten person, mest minns jag honom sittande i sin fåtölj med ett svårt korsord, rökande cigarr och så grogglaset, soda cognac. Det var oftast tyst runt honom när han var hemma. Den sociala sidan tog han fram till fest, då dracks det, pratades och framförallt spelade han gitarr, sjöng med oss alla. Syrran och jag drillades tidigt i Taubes hela repetoar all annan musik värd att sjungas. Idag kan de flesta ungar inte en ton av vårt folkliga sångarv, det är väl bara en ensam liten nubbevisa vi osäkert söker efter när den lilla pärlan ska tas.
Min syster, hon med gitarren, festglädjen och sjungandet hade levt, då hade våra barn och barnbarn kunna sjunga Sjösalavals och alla andra sköna svenska visor. Om texten är uppdelad konstigt så är det Wp som har snurrat till det hela. Jag får ingen ordning på det hela.
Syrran, som var lik sin far, vi var halvsystrar med olika pappor, vilket märktes på en oändlig massa saker och likväl var vi syskonlika.
Tillbaka i tiden i tanken …
Efter att alla i min familj gått till jobbet och syrran till skolan stannade jag hemma i köket.
Den tystnaden som delades med en ljummen kaffeskvätt är nog det mest värdefulla jag redan då hittade.
I hela mitt liv har jag sökt mig till just denna stund, ensamhet, tystnaden med bara klockan tickande, som nu på landet.
Vad är det i mig som redan som barn sökte ensamhet och tystnad? Längtan har varit så stark i hela mitt liv, en önskan att få vara där i föräldrarnas kök utan sällskap? Som sen omvandlades till ett sökande i stunden var som helst efter ensamheten varat.
Det finns en klar delning i mig, en som bara vill vara för sig själv och sen den andra sociala, pratiga mänskan som ständigt fixade och for omkring. Av vänner och bekanta ses jag nog som en pratig, glad social varelse men minns en bilresa dagen efter en fest när jag satt där i bilen, trött och tyst. Min bästa vän körde bilen och en av killarna kommenterade att jag var så tyst. ”Du känner inte ….. inte” sa min vän och det var nog första gången jag förstod att jag faktiskt hade behov av både tystnad och umgänge.
Nu ska jag fortsätta här i min tystnad på landet, maken ska snart ut och dona, inne är han mest som min pappa, läser böcker i tystnad och det är jag så glad över.
Livsglimtar 
Känner precis igen. Jag babblar gärna och mkt när jag träffar folk, sen blir jag utmattad o måste smälta alla intryck. Hittade en beskrivning av mig i en bok för många år sen: ”Introvert, som tycker människor är viktiga.” Jag behöver alltså både sällskap och ensamhet, men min energi tankar jag i ensamheten.
O det är OK så. 🙂
Då är vi två om beskrivningen, men jag har nog blivit mer av ensamvarg med åren. Men det har nog mest att göra med att jag blev så sjuk och genom det tappat det mesta av min energi till sociala möten. Kram kompis!
Jag känner igen mig själv också i detta även tystnad numer kan vara problematisk med Tinnitusen. Men jag är gärna ensam ibland under långa skogspromenader
Tinnitus måste vara hemskt att ha, ibland piper det även i mina öron och jag liksom stannar upp och tänker, ”jag ska väl inte få tinnitus”?
Tystnaden och självvald ensamhet är verkligen dyrgripar, många förstår aldrig det, vi som vet ska vara tacksamma att vi vet vad en människa behöver.
Kram o trevlig helg!