Ibland känner jag mig så obstinat, en inre irritation sprider sig inom mig och vad jag än gör blir jag bara frustrerad. Dummar mig med ett inlägg på Facebook, orkar inte med andras åsikter när de inte tycker som mig. Får man vara sån undrar jag som tog mig friheten att avsluta kommenterandet med att jag tycker som jag tycker oavsett. Punkt, pyspunka och konstigt nog vet jag exakt vem som hoppar in och vill ”sätta mig på plats”. Visst är det lustigt att man vet vilka som näbbar och vilka som är sig själv utan så mycket mer lust än att tänka högt utan mål att trycka till. Om man tänker att de man irriterar sig på har något att lära mig, så vill jag inte höra på det örat idag. Jag vet då precis vilka som har något att lära mig, hur konstigt är inte det? Borde jag inte lära mig något och inte bara sura?
Eftersom jag har använt min dag till att frusta och irritera mig så passade jag på att smälla av när samma Fb vänner återigen sätter in förskönande foton på sig själva, vissa älskar att visa upp sig och jag har svårt för det. Varför har jag svårt för sånt, inte skriver jag något om det, tummar varken upp eller ner bara muttrar invärtes.
Vad har man för behov när man visar upp sig? Vad lider man av när man inte gillar sånt? Det är skillnad på bilder det ska erkännas, riktiga bilder, äkta bilder är aldrig fel, men de där man förskönar med teknikens hjälp, nää bevare mig väl. Nog om det.
Tror jag kryper ner i sängen och läser, måste ju komma en bättre dag imorgon. Städa undan (är på landet) och åka och hälsa på mamma, en stund jag kan känna frustration över, att bli mamma till sin mamma är inget tillstånd jag önskar något.
Skratta åt eländet, lägger mig nu.
Livsglimtar 
Du….om FB……! Jag går in där kanske en gång i veckan och bara kollar vad mina FB-vänner haft för sig. Kanske en gång per kvartal skriver jag ngt själv. Tycker själva forumet är …… ursäkta, …..fördummande. Ett av barnbarnen, 11 år, går aldrig in där nu längre. Hon tycker det är ett pinsamt forum. Så nu har jag ingen anledning att gå in där för att följa barnbarnen där. Men jag har gott om släktingar spridda över landet. Därför vill jag fortfarande gå in och kolla lite.
Ofta är det kul, mycket reaktioner över samhällets krakelerande, här får man utlopp för det mesta. Sen kontakt med speciella vänner från förr, intressanta inlägg och känslan av att andra reagerar, tycker som mig i mycket känns skönt. Är jag vissen får jag pepp, är jag glad och delar med mig av mina tokerier så roar jag andra vilket jag också mår bra av.
Jag har vissa saker jag inte gillar, som det där med fotandet, men så är ju livet. Du kanske har fördummade kompisar på Fb, de flesta av mina vänner är de vassaste knivarna i lådan, tänkare, skrivare precis som många av mina vänner på wp. Men så sållar jag hela tiden och blir inte vän med vem som helst, har verkligen inte mängder av vänner med flit, vill både hinna läsa och ev svara mina vänner. Klart du ska hålla koll varje vecka på Fb det är trevligt.
Många av vännerna vägrar FB, några har det men använder lika sparsamt som jag, andra skriver om precis allt flera ggr varje dag. Mina barn och barnbarn har växt ifrån FB. Men lite kul att skumma igenom lite nån gång i veckan vad jag känner som är aktiva gör. Kul också med kontakten med kusinena som finns långt ifrån mig.