Rörigt på bana fem

Så fort jag går ut går solen i moln, jag känner hur lätt det blir att bara sitta här i min ensamhet i tystnaden. Inget jag klagar över, så efterlängtat att bara vara, nu gäller det bara att skärpa sig, inte bli för baktung i soffan.

I nuet är jag på landet och kommer bli här till veckan före midsommar, något jag har längtat efter och samtidigt bävat lite, kommer jag att få spunk efter ett par veckor eller klarar jag av så här mycket ensamhet? Klart min man kommer ut i helgerna och kanske sonen med familj någon helg.

Vad gör man när man har tappat bort en stor bit av sig själv? Så otroligt frustrerande att inte orka rent fysiskt, jag, det genuina i mig som har varit som mitt signum, min innersta energi, lusten, vilja det som var så typiskt mig är på drift sedan många år. Jag har försökt fånga mig i farten med lust och pock, men det blir bara korta sekvenser där jag utför det jag tänkt, men med sådan möda att jag får gå fram och tillbaka mellan soffan och vila mig i takt med att brödet jag bakar jäser eller vad jag nu håller på med.

Nu har jag lång tid på mig att orka tvätta fönster, sortera, torka, rensa här i stugan, till och med löpbandet fick följa med hit i hopp om att jag ska gå då och då. Jag drömmer om hur kroppen var förr, smal, stark och snabb. Ser unga människor, ser deras kroppar friska och starka göra allt det där jag längtar efter. Jag tänker att jag är för långt ner för att orka ta mig upp själv, min vilja verkar inte räcka till för detta för mig storverk. Självklart kan jag be om hjälp, men jag vet precis hur det blir, jag blir sjuk av att träna. Lätt att tänka att en sån som mig är lat, jag har aldrig varit lat innan jag har gjort allt jag tänkt mig, gjort mig förtjänt av att sitta. Tvärtom jag var den som jobbade ”lite mer än de flesta” … känns som om jag kastar ur mig de orden som ett magiskt skynke för att ni ska förstå att just jag verkligen inte varit eller är lat. Egentligen är det inte er jag viftar det magiska skynket mot utan mer mig själv och mina tillkortakommande känslor som ligger i det jag har blivit.

Jäkla tjat här från bana fem, nu ska jag äta en smörgås med hemrökt lax till äppelkrämen med mjölk.

2 thoughts on “Rörigt på bana fem

  1. beskrivarblogg skriver:

    Hoppas du får det skönt där på landet! Ta det lugnt, var inte för ambitiös – själv har jag just tagit en kort promenad med en rygg som inte vill… Jag fick i alla fall se både vitsippor och blåsippor, och blev lite glad. Det blir vår även om det är lite svårt att lita på solen ännu, nätterna är kalla och blommorna behöver hela dagen på sig att åter sträcka på sig i rabatten. Ta hand om dig!

  2. livsglimtar skriver:

    Jag försöker ta hand om mig, har mycket hjärtklappning på grund av för högt Hb, dags att tappas på blod igen, men det dröjer flera veckor till blodprov och läkarbesök.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s