Tur och retur

Igår åkte vi 20 mil tur och retur till goda vännens man som fyllde 50-år, en resa jag verkligen ville komma iväg på, men oron över det dagliga tillståndet har ju levt rövare i skallen vare sig jag vill eller inte. Vaknar och segar mig som alltid, kroppen känns som oftast inte tillhöra mig. Men ibland slår den mig med häpnad, glad och lätt, jaja ska inte överdriva min tillfälliga lätthetskänsla, vi pratar dock om en redig tant i sina stadiga skor och breda rumpa, lite hoppsasteg mot bilen och iväg kom vi.

När man mest sitter i sin soffa och lever livet genom vuxna barn, barnbarn, vänner, alla kontakter på Facebook och här allt i en salig blandning, så är det minst sagt underbart att bara åka iväg och se naturen. Känna sig normal en stund, utsläppt från boendet mötte min blick fåglar av alla slag, två rävar, mängder av rådjur, kor, getter, hästar och tvåbenta både här och där.

Klart vi åkte fel i Västmanlands landsbygd, de där snirkliga små grusvägarna är ju så fina, men det krokiga får mig lätt att må illa. Stressig blev jag, slår liksom slint i skallen när jag ringer vännen dit vi ska och undrar hur vi ska åka. Hon vill skicka ut ett par med bil som ska visa vägen, ”vad är det för färg på er bil” undrar hon? Gul säger jag och frågar maken vad vi har för färg på bilen? Herregud det står still i skallen av stressen, vi har möjligen en guldbrun Volvo, inte en gul.

Så fort vi kom fram tappade jag all nervositet och kände mig så glad att vara där. Min vän och jag möttes inne på Aftonbladets numera döda blogg, men skriva till varandra gör vi egentligen inte, vi pratar i mobilen. Undrar hur lång tid vi genom åren har tillbringat i mobilen? Vi har inte träffats så många gånger och varje gång blir jag lika förvånad över hur hon ser ut, jag är ju så otroligt bekant med hennes röst som har förmedlat vem hon är, men ansiktets rörelser, miner, gester, kroppspråk är ju inte alls något jag känner mig bekant med. Visst är det festligt vilka fantastisk möten alla dessa bloggar har bjudit mig på. Vi delar så mycket av våra djupaste tankar, glädjeämnen varefter livet rinner vidare.

När man oftast läser om nätets hat och troll, falska nyheter och mest eländes elände, då tycker jag vi ska komma ihåg hur otroligt mycket alla våra bloggar bjuder oss på. Här bjuds andras tankar som ibland får mig att verkligen känna glädje över att inse att det finns andra vägar att gå än just mina. Bli lite förbannad, förvånad, lättad, inspirerad herregud allt finns ju här inne. Jag tycker så mycket om era inlägg som berättar er historia, uppväxt, sorger och glädje, de där tankarna som verkar så konstiga, egna, rent av studsande mot mig. Livet helt enkelt.

 

 

 

7 thoughts on “Tur och retur

  1. lenaikista skriver:

    Kunde inte hålla med dig mera om de goa mötena man kan ha på nätet – och tankeväckande, och utmanande och och… 🙂

    Det här med röster är roligt: När jag en gång i ett mingel skulle träffa en kvinna jag haft mycket telefonkontakt med i jobbet var hon så olik den bild jag gjort mig att jag måste titta bort för att kunna lokalisera hennes röst i vimlet. De där bilderna skapar man ju automatiskt och omedvetet.

    • livsglimtar skriver:

      Jag har flera mycket nära och kära vänner via Facebook och bloggar sedan väldigt många år. En del har jag träffat enstaka gånger och andra fler gånger och det är varje gång så mysigt och jag känner mig rikt begåvad med fina vänner.
      Men visst är det så att man skapar sig en bild av hur folk ser ut när man bara pratar i telefon. Jag insåg det i 20-års åldern när jag satt i en reception dit säljare ringde och lämnade meddelanden. Klart jag hade olika ”förhållanden” till dem alla. En kille vars röst var underbar att lyssna till såg jag framför mig som mörk, lite bitig och klart han måste vara snygg med den rösten. Snacka om snopen när en smal, rätt kort gubbe kom svepande fram vid receptionen för att hälsa när det var distriktmöte. Skrattretande, men jag gillade honom likväl och lyssnade alltid på hans röst med en liten inre suck. Hihihi! Kram påre!

    • lenaikista skriver:

      Jag har själv varit med om det: Hade haft tät telefonkontakt med en föredragshållare. Väl på plats hälsade jag på honom, han hälsade tillbaks och gick vidare. ?? Och kom tillbaka: Jaså är det DU!? Idag hade jag nog frågat honom hur han trott jag såg ut, men då var jag blygare.
      Bloggkontakter kan man ju ha även om man skulle bli skruttig och ensam, tänker jag. Det känns skönt.

  2. livsglimtar skriver:

    Det som är så välgörande med bloggkontakter är att jag kan vara med fast jag inte orkar ha ett socialt liv. För mig var det räddningen under tiden min kropp la av via njursvikten och dialys fram till njurtransplantationen. Utan alla inlägg och kommenterande hade jag nog hamnat ”under isen” av isoleringen.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s