Solen tröttheten och sorgen

Den dag solen gör sitt bästa är jag så trött, så trött. Maken och sonen spikar och sågar vidare på altanen och jag tycker det ska bli skönt att få lite hjälp och sällskap av maken när son med familj åker hem efter helgen. Jag känner mig hopplöst grinig när maken liksom inte svarar upp på en kommentar, utan låter mig tolka hans tankar bäst fan jag vill och det gör jag och då blir han sur och säger att han inte alls tänkte så. Varpå jag påpekar att jag inte är tankeläsare och att han kan använda käften till det den är skapt för. Så levde de lyckliga i hela sit liv. 😉

Imorse upplyste Telenor mig om att min surf var slut, va? Första gången upplevelse och jag var så glad att maken var här och kunde ringa kundtjänst och fixa det hela. Just nu samlar jag mig, måste dammsuga, byta i sängarna som redan är urrivna, diska, torka och få lite ordning här efter helgens rännande av ungarna. Önskar att jag kunde sätta mig ner och bara strunta i hur det ser ut, varför kan vissa det och andra som mig inte klara det någon längre tid?

Tankarna mina glider lite hit och dit, det är min systers födelsedag, hon som inte lever längre. Det här att folk dör är ju så självklart med de äldsta fast jag kan bli väldigt ledsen och känna stor saknad beroende på hur viktig den personen var i mitt liv. Syrran, lillsyrran, ja herregud inte väntade jag mig att hon skulle dö varken före eller efter mig, hon skulle väl inte dö överhuvudtaget. Sådana tankar fanns aldrig någonsin i mitt hövve. Syskon som grälar och missförstår varandra, kan ju va så himla kitsligt och såå vanligt. Vi var så olika samtidigt som vi var lika och jag sörjde henne verkligen, första året var värst, sen la sig sorgen till ro, saknaden dyker ofta upp fast på ett lugnare mer konstaterande vis och jag känner ibland att hon är nära mig, hon och mormor, fast jag fick höra av en välkänd medial vän att även min far slår sina lovar runt mig från andra sidan, den pappa jag inte mötte förrän jag var 18 år.

Min syster hade problem med spriten, precis som hennes pappa, min adoptivpappa. Ibland tänker jag att det kanske var bäst att hon fick gå … Hur ensam hon kände sig trots sitt nästan vuxna barn, att inte ha någon att dela sitt liv med, vad hjälper en hög tjänst på jobbet, om man känner sig ensam. Men nej, inte ville jag att hon skulle få lungcancer och dö på det viset, göra så snabb sorti från oss och jorden. Hon saknas mig och mamma känner sorgen idag och saknaden precis som hon gjorde igår då min adoptivpappa dog på Valborg för många år sedan.

Nu tar jag tag i städningen och tänker att imorgon ör jag ensam här igen och kan bara vara.

 

6 thoughts on “Solen tröttheten och sorgen

  1. Suttecity skriver:

    Det är klart att de är omkring oss! Det känns gott mitt i sorgen att känna av dem. Pappa var väldigt flitig här under påskhelgen. Han har kommit frekvent på besök under de 5 år snart nu som han varit borta. Speciellt när vi har familjehelger. Morfar har hängt med mig av och till sedan sin död 1996 och han fick mig att förstå att jag ser/känner av mer saker än som syns. Mycket doftingivelser med honom. Känns gott att de vill vara med emellanåt. Ibland blir det lite svårt att sortera in allt så jag går iväg en gång om året för att, oftast, få bekräftelse på det jag redan anat, men jag litar inte fullt ut på min intuition, bäst att kolla läget via de som har lite mer djupgående mediala förmågor 🙂

    • livsglimtar skriver:

      Även jag har dofter som jag förknippade med min döda adoptivpappa. Klart de finns runt om oss, jag ser inte men jag känner närvaro.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s