Idag blir jag 63 år, det sa min man när han ringde och grattade 🙂 själv tror jag ännu att jag blir 64 år. Samma visa varje födelsedag, jag håller nog på att bli senil eller så är det matematiken och jag som inte kommer överens. Ålder har aldrig betytt så mycket för mig, jag hade redan som ung många betydligt äldre som vänner och så har det varit hela mitt liv, nu hör jag själv till de äldre.
Så konstigt överhuvudtaget att jag lever, om jag varit född i ett annat tidevarv hade jag varit död nu, tänker då på transplantationen av njuren. För den delen hade jag nog varit död även i nutid, om jag hade fötts i ett fattigt land. I fattiga länder får naturen ha sin gång, vilket vi alltid tycker är helt naturligt när det gäller djur, till skillnad mot människor. På så vis dör svaga direkt vid födelsen och ”naturen” tar många under uppväxtens gång, barnlösa förblir barnlösa och organsvikt leder till döden. Egentligen är det konstigt att vi tror oss ha rätt att trotsa naturen med att bota allt som en människa kan drabbas av.
Det här att till varje pris slå liv i gamla människor eller nyfödda, skadade barn, vad ska det tjäna till, med vilken rätt ska för tidigt födda vars kroppar inte klarar att leva lik förbenat pumpas upp med medikamenter av läkarna, våra nutida halvgudar. Dessa utvecklingsstörda barn som aldrig kommer leva en sekund som en frisk utan att ha andningshjälp, sondmatning och bara hänger i en specialrullstol övervakade av monitors och utmattade föräldrar. Var ska den kampen för ett igångslaget 98-årigt hjärta leda, vem tar ansvar för det kommande livet, när kanske den trötta gamla kroppen får ligga som ett kolli, vad har man vunnit då, vem har vunnit då mänskligt, ekonomiskt, samhälligt?
Sånt här skulle vi verkligen behöva prata om, men i väst är det så tabuartat, allt mänskligt liv är värt varje krona och samhällelig insats, osvsett det pris den sjuke med omgivning får betala.
Livsglimtar 