Idag beställde jag lite kläder på postorder till min mamma och tänkte bli medlem så allt går snabbare nästa gång. Upp rullar en sån där årtalslängd och jag började rulla och rulla för att komma ner till mitt födelseår.
Det är ju inte klokt så gammal jag har blivit, alla dessa år som bara rullade förbi, just det förbi. Men ärligt talat blev jag lite ställd, för vart tog alla åren vägen? Vad hände, vad påverkade, det goda, det onda, misstagen, övermodet, livsviljan, förlåtandet …
Undrar vad jag drömde om som barn? Jag har inga speciella drömmar, tror aldrig jag har haft så många. Är jag konstig då, är det fel på mig? Folk verkar ju alltid ha så mycket drömmar om allt och lite till. När jag tänker närmare efter vet jag bara två saker jag har drömt om tidigar i livet och en dröm jag har nu, ifall det är sånt man kallar drömmar.
Dröm nr 1
Att få barn, att vara hemma med mina barn. Inget kunde slå den önskan, ingen utbildning, ingen hög tjänst var ens i näheten av den längtan.
Dröm nr 2
Att få sitta en morgon med en kaffemugg i handen på min egen sommarstugetrapp. Den längtan kom efter en sommar i lånad stuga när barnen var små. Tänkte aldrig på att skaffa en stuga genom alla år, det var bara den där trappen som hägrade för mig. Dessutom, sitta på trappen en morgon, hahaha jag som är så morgontrött. Men klart när jag satt där på trappen till den lånade stugan, då var dottern liten och jag gick upp med henne.
En dröm i nuet
Att köpa en husbil igen. Vi ägde en sån innan det blev så poppis, jag bara älskade att bo i den. Friheten att sova mitt i en skog eller på ställplatser var så fint och jag såg så mycket fåglar som inte fanns hemma och andra av skogens djur. Att som snigeln ha sitt hus med sig med toa, dusch, kök, spis, ugn, tv, golvvärme … Ljuvligt, jag suckar varje gång vi möter en husbil i trafiken, undrar om de ännu vinkar till varandra när de möts i trafiken, eller om de har blivit för många nu?
Livsglimtar 
Det här med husbil känner jag igen. Jag grät hejdlöst för ett litet tag sedan då jag ensam fick köra husbilen tillbaka till firman som sålde den till oss. OSS finns ju inte längre och ensam har jag inte råd att ha den kvar för särkullebarnen ska ha ut sin laglott och det är inget att säga om det. Det är som det ska och jag kan bara vara tacksam över det fantastiska jag fick uppleva med en älskad man bredvid mig i husbilen.
Jag har en lång historia om husbil och en dag ska jag blogga om det.
Drömmar finns, drömmar uppfylls och drömmar kan gå i kras. Ingen är riktigt drömlös.
Så tror jag. 🙂
Det var sorgligt att läsa, tänk att livet är så opålitligt, aldrig vet vi vad vi har framför oss och tur är väl det. Att ens man sedan över 40 år skulle dö finns inte på kartan. Förstår hur du känner och tänker, vi har ju landstället, det kan jag inte ta mig till utan min man, jag har inte körkort. Så jag har inte svårt att förstå när det gäller arv, allt runt om. Jag hoppas få läsa din husbilshistoria framöver. Många Kramar
Hej … tack för ditt avtryck hos mig – kul att du vill följa mig 🙂
Intressant detta med drömmar … själv hade jag en del stora drömmar när jag var ung – numer är jag ganska nöjd, trots att de flesta drömmarna aldrig blev verklighet.
Husbil är mysigt! Vi har sedan 7 år tillbaka en 15 år gammal Bürstner som vi trivs väldigt bra med! Jodå, en del vinkar fortfarande … i alla fall vi med äldre bilar 🙂
Nu blev jag glad att höra att vissa vinkar ännu, på sjön vinkades det ofta och jag tyckte det var så mysigt med vinkandet även i husbilen.
Hm … förlåt – du gillade bara min kommentar hos Anneri – tar tillbaka det där om att du följer mig… men kul att jag hittade dig i alla fall 🙂
Välkommen till mina ord och tankar, jag har nu lagt till dig.
Du finns hos mig också 🙂