Öppnar dörren ut till paradiset, kliver med lite försiktiga steg ut på altanen i nattlinnet. Sätter mig ner i det ljumna med surr, fågelsång och grannarnas gräsklippning, det är fredag och allt i grannskapet verkar hämta andan inför helgen. Själv har jag tappat tråden och tankeverksamheten går på sparlåga efter många veckor här i stugan. Den tappade tråden är nog den som håller igång det sociala, allt det där jag trott var mitt liv i livet. Men nu sitter jag här i bara mig och jag vet banne mig inte vad för liv jag har kvar.
Det jag pratar om nu är ju ingen skiljsmässa varken från mannen eller mina anhöriga, vänner utan mer något som sker i mig. Riktigt var detta kommer sluta vet jag inte mer än att detta varande i bara mig själv har gjort att jag undrar varför jag aldrig tidigare fått tid att vara i mig själv under så lång tid.
Den där inre motorn som presterade så mycket under alla år, vad hände, tog bensinen slut. Hon den koncentrerade med tusen järn i elden, lust, vilja och envisheten, vart tog hon vägen och vem faan är hon idag.
Här och just i nuet är det fåglarna och jag, kråkorna som boar i tallen, KRA kraaa! Mina holkar har tillfälliga hyresgäster och när slutligen svartvita flugsnapparen klev in i sin holk, då la sig lugnet i mig. Nu är de här blåmesen, talgoxen, rödhaken, men han boar nog på marken under en buske, svartvita och inte glömma nöt”skvättan” som jag har döpt honom till, han kan inte äta som fågel utan skvätter ut mer frön på marken än han får i näbben. Den smeksamma vinden, det gröna som gror, blommorna och fåglarnas sång allt i mitt nattlinne, här på altanen.
Fredag, snart in i duschen, tvätta håret som inte tvättas varannan dag som alltid förr. Till och med håret får vila, bli lite smutsigt mellan tvättningarna, så hälsosamt för håret.
Ikväll kommer maken, med kassar och fläkt från stan, skönt att han kommer, men jag har känt att jag dragit mig in i mitt skal en stund precis när han kommer som om jag varje gång blir lite överrumplad av virvelvindarna runt honom.
Livsglimtar 
Du skriver så vackert om livet ditt. Du har nått fram till något obekant men ändå inte. Jag tror att det är där vi ska befinna oss lite oftare. I stillheten och eftertanken. ???
Sen kommer maken med virvlande vindar – så vackert tänkt.
Jag tänkte omedelbart så här: Och han kommer virvlande till dig för att få vila och hämta andan.
Njut nu riktigt av denna härliga (hoppas vi alla) helg
🙂
Tack för dina varma ord, tycker du skriver så fint du med.
Det har du nog rätt i han vilar hos mig, här på landet är det så skönt, något som är med oss i stan släpper taget om oss när vi kommer hit.
Känner igen din nötskvätta – finns hemma hos mig också; just idag njuter jag av min ensamhet hemma hos fd maken som är kvar på landet med katten. Har varit och vänt på IKEA, och planterat blommor på sonens grav. Är svettig och nöjd, balkongdörren står på vid gavel och det är plötsligt sommar. Kramar till dig
Dessa stunder av njutning vill jag stoppa ner i en burk och ta fram dagar när allt gott tryter. Tänk att bara öppna locket och suga i sig.
Sommar bara så där hipp happend, än så länge känns det bra. Kram
Känner igen mig i det du beskriver. Jag hamnar ofta i sådana funderingar av någon anledning. Kanske, för min del, det handlar om något som skaver lite, något jag inte är fullt ut nöjd med. Men jag vet ta mig tusan inte vad 😉
Nu fick jag tänka lite ”skaver” det? Jag är inte så tvärsäker på något just nu, tror det handlar mest om ursprunget till vem jag är, vad jag vill, kan, orkar, är ju inte frisk som förr.
Om man skalar av sig som en lök, lager på lager vad hittar jag då? När man bor i liten stuga med alla bekvämligheter tack o lov, i sina egna tankar, sin egen takt, sover när jag är trött, äter när jag är hungrig, sugen, alla basbehov, läser, skriver och inte uträttar så mycket. Vem blir jag då, vem blir kvar, vem tittar upp? Ja, nog fan skaver något hahaha!
Låter som en Lisa för själen. Om det är spindelfritt hade jag gärna gjort dig sällskap. Bara sitta och vara.
Men det blir nog roligt nu då gubben kommer
Kram
Ett kan jag lova dig här finns inga spindlar. När vi kom hit kallade tanten som bodde här huset för spindelhuset.
Bevare mig väl, jag har levt rövare och i flera år haft död på allt smått som rört sig i huset, nu är det ytterst ovanligt att en spindel visar sig inne.
Det blir bra att maken kommer ikväll, jag har precis bakat en Husvagnskaka, Sverigekaka kallas den också
Kram.
Intressanta tankar och funderingar… och visst har det väl hänt mer än en gång att jag gått i liknande funderingar – som att var tog hon vägen … hon den modiga, starka oövervinnliga och hur blev det så här…
Lika skönt som det kan vara med ensamheten lika skönt kan det vara att få sällskap – speciellt om man längtat lite och att det kommer med välfyllda kassar med förnödenheter 🙂
Önskar dig en fin helg!
Det är skönt när han kommer med mat, post och prat. Idag är det altangolvet som ska rengöras och imorgon oljas in, om nu inte regnet kommer.
Själv plockar jag inne och känner mig nöjd med det.
Kram
Det här skulle kunna vara mina egna ord, om jag hittat dem lika bra som du. Som ”Bergalott” skriver … du sätter det så vackert på pränt.
Nog verkar det som att vi inte är särskilt ensamma när det kommer till dem här existentiella frågorna. Det verkar som dem flesta tampas med det ibland, men att det också kommer perioder när det blir mer påträngande.
Det finns nog många faktorer som får dem stora personliga frågorna att triggas igång. Hälsa, ålder, stora levnadsförändringar, dödsfall …
Jag tänker också att vissa saker som gör att tankarna kommer, också i samarbete kan göra att dem går att hantera. Som i mitt eget fall … Jag tror att min ålder gör att jag klarar frågorna bättre än jag gjorde som ung, samtidigt som många av frågorna kommer av just min ålder.
Som att bita sig själv i svansen, men få ett positivt resultat ändå …
Förstår du hur jag tänker … 😉
Önskar dig en skön söndag, och att du kan vara i dig själv på det sätt som aldrig är fel … bara nyttigt 😀
Kram
Förstår varje ord du skriver och håller med. Kriser i livet osvsett åldet sätter nog alltid igång tankarna, fast nog klarar vi dem bättre med åren. Idag har jag en naturlig ro i mig mot förr, då var jag alltid på väg, rastlösheten rev i mig och jag minns när vi, maken och jag flyttat till ”okänd” ort där jag inte kände en käft. Där hamnade vi med vår förstfödda och jag höll på att få dåndimpen vissa kvällar. Jag ville bara ut, dansa vara fri i natten, den natt som alltid varit min bästa tid på dygnet. Men det var ju bara att vänta in sig själv tills rastlösheten la sig. Allt går över om man väntar tillräckligt länge brukar jag tänka/säga. Kram