Om att veta hut

Att skriva kommentar till andras inlägg är något som jag verkligen måste fundera över. Först vad som skrivs, och sen ta ansvar för att min uppfattning om vad människan egentligen menar. Helst ska jag ha samma åsikt och bara hålla med, att skriva förklenande om ett halvvuxet barn är ingen hit. Oavsett hur fel det där halvvuxna har handlat, sen måste jag sluta vara rak, inte vara fräck, oförskämd.

Om jag nu är det så får jag både räkna med att bli hudflängd, illa omtyckt och halvt om halvt hotad om några slags åtgärder som den nu vuxna sonen med juridisk bildning kan tänkas ta till. Långsint ska han också kunna vara och jag svettas och funderar över hur det kan yttra sig, känner ju inte sonen alls. Klart jag bad om ursäkt både till den otroligt uppretade moderen och sonen, försökte berätta hur jag reagerade på moderens ord om sonen, men det blev ju inget bättre av. Sen fortsatte moderen med underliga ifrågasättanden, många utropstecken, frågetecken, Va, Va både här och där, sen gick det hela över i politiska ställningstaganden och jag meddelades att den demokratiska familjen aldrig gav upp, det gick inte att köra över dem inte, de var insatta i allt?

Nu kände jag mig gapande och dyngsvettig, bara konstaterade med själen darrande att det här går bort. Jag kan göra fel och jag kan be om ursäkt både en och två gånger, folk kan bli redigt förbannade om jag nu är plump. Men det finns en gräns för hur hudflängd man ska bli och när svarsinläggen börjar spåra ur. Då inser jag att det för vissa blir som uppeldad livsluft att känna sig kränkta, både för sin egen del och helst sonen som nu är vuxen vars karaktär jag gruvligt har förstört. Inte nog med det, det skrivs under kvällen ett färskt inlägg om hur hemsk jag är, innan hon ens är halvfärdig med mig.

Vad kan jag nu lära mig av detta, sens moral? Jag lär mig att täppa igen truten, verkligen fundera över vilka vänner jag har, vilka som förstår vad jag skriver, som förstår att jag kan reagerar på deras egen text, utan att världskrig utbryter.

Natten avslutades med extra sömntablett, det är skört där inne i mig, tålig när det känns rätt, men av konstiga vibbar mår jag riktigt dåligt och det var ju meningen med det hela att ge igen på alla tänkbara vis, mission komplete.

 

11 thoughts on “Om att veta hut

  1. beskrivarblogg skriver:

    Trist med den sortens upplevelse som du skildrar – något har gått galet i er kommunikation… Lägg det på hyllan så gott du kan, fundera ett snäpp över hur du bidrog till det som hände – och undvik om möjligt att hamna där igen… Ibland kan man inte förutse hur ens ord ska komma att tolkas, ofta inte alls som avsett – båda parter har del i det – och det är ingens fel! Kram på dig!

    • livsglimtar skriver:

      Ja, det ska hamna på hyllan, får sjunka undan några dagar. Det jag bannar mig själv mest för är att jag har ju haft känslan i magen om att här ska man nog hålla igen, men så glömde jag väl bort det hela. Jag vet exakt vilken del det gick snett i, som hon valde att fastna i, som om jag bara skrev om hennes son, vilket jag verkligen inte gjorde vilket du skulle fattat.
      Om jag tänker på alla år säkert 16-17, jag har skrivit blogg på ena eller andra viset så har jag bara mött den här typen 2-3 gånger. Drama, blixt och dunder, slag underifrån, från sidan, medvetna missförstånd för att spela på och spela ut, inte spara på krutet.
      Obehagskänslan när jag inser att svars inläggen blir mer och mer konstiga, den känslan av inre darr kommer ta några dagar extra att bli av med.
      Kram

  2. bergalott skriver:

    Ja, kära nån vad det kan ställa till med de skrivna orden. Vägen är lång till att få till det där rätta. Har väl varit med om att det blivit fel någon gång men inte så det har spårat ur. Det är verkligen synd men kanske det ligger annat bakom. Det skylls ofta på det. Någon har något bakomvarande som de e-g-e-n-t-l-i-g-e-n är rasande på. Vem vet?
    Lägg det bakom dig och skriv vidare.
    Kram

    • livsglimtar skriver:

      Som detta utspelade sig kände jag verkligen att det drog iväg till något som inte jag egentligen hade del i. Vi gör alla val här i livet, jag valde att se mitt övertramp och bad om ursäkt. Men till slut var det inte det det handlade om, det fick mig att må dåligt.
      Kram

  3. Anki skriver:

    Oj … något blev fel i er kommunikation … såå otroligt jobbigt med sådan reaktion som du beskriver. Såå svårt ibland att veta vad man vill/ vågar och inte vågar skriva i kommentarer och ibland blir man missförstådd. Hoppas du kan lägga det här bakom dig.
    Kram

    • livsglimtar skriver:

      Jag djupandas idag och lever vidare, känslan av att bli medvetet missförstådd hur jag än försökte sätta ord på saker är nog det som är ren skit på svenska.

      Kram

  4. Anneri skriver:

    Det är väl det skrivna ordets stora brist tänker jag. Jag menar en sak – du läser en annan. Ibland blir det bara tok av allt.
    Hoppas du kommer över det hela och kan lägga det bakom dig. Men jag måste medge att jag förstår dig en aning, jag har också en förmåga att ta allt på liiite för stort allvar där inuti där man är lite skör vilket ger, i vart fall mig, onödigt huvudbry och grubblerier.

  5. livsglimtar skriver:

    Då har vi något gemensam i det känsliga inre, vet inte hur ofta jag har tänkt och avundats de där som aldrig verkar må dåligt av saker som händer. De skakar på sig som en hund och går vidare. Själv får jag för mycket tankar som rusar runt, inse min del av det hela. Vakna supertidigt med skallen rusande runt av dessa orostankar och svårighet att somna om.
    Kram

  6. lenaikista skriver:

    Skriftlig kommunikation – det är svårt det. 😉 När man pratar tar man instinktivt in den andres reaktioner och kan justera underhand, om det hamnar fel. Det skrivna ordet står där det står. O så kan ingen låta bli att tolka, ens om man försöker… Dåliga odds.

    Sen har vi ställen/sammanhang där alla oavbrutet förväntas applådera och hålla med – eller i stor entusiasm kasta bajs på varann. Såna ställen undviker jag att vistas på – där kan det ju ändå aldrig uppstå riktiga samtal – eller kommunikation. Tänker jag.

    Det är bara att försiktigt dra ut huvet ur getingboet och gå därifrån. Och lära sig av alla sina tankar. 🙂

    • livsglimtar skriver:

      Har dragit ut hela kröppen från det stället, gillar inte heller ensidigheten att bara klappa jämns med och applådera allt som skrivs. Mina vänner IRL har åsikter som inte alltid stämmer med mina och det är väl det som är vänskap att man kan ha olika åsikter. 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s