Igår började vi packa ner saker inför hemresan idag, maken skulle åka direkt hem nu på morgonen för att delta i besiktningen av badrummen. Jag skulle hämtas upp ikväll då vattnet var påsatt och toaletterna fick användas, vilket de inte får före besiktningen. Med viss oro i magen klev jag upp, liksom på väg fast jag inte skulle åka hem på många timmar. Konstigt det där i kroppen som liksom sätter igång resandet så långt i förväg, antar att det är det som kallas resfeber. Jag brukar känna av den inre stressen tills jag väl sitter där på tåget, bussen, bilen, flyget, då först släpper all oro som jag tror handlar om att missa själva avgången med tex flyg, att gud bevars komma för sent.
Det här att passa tider har jag ständigt fått höra hemifrån att var jag försenad ”så var det typiskt mig”. Åå hela jag kreverar av invärtes orättvist behandlade känslor, tänk att alltid höra sånt från sin mamma, pappa han sa väl aldrig något överhuvudtaget.
Rent personligt var jag känd för att komma i tid, i god tid, vid ett tillfälle fastnade jag i tunnelbanan och det var på den tiden mobilen inte var en smidig självklar sak i var mans ficka. Där satt jag och på jobbet blev de så oroliga eftersom jag alltid kom först varje morgon. De ringde hem och ingen svarade, de fantiserade om sjukdom och sjukhusbesök … Själv satt jag där jag satt i tunnelbanan, väl på jobbet rusade de mot mig och jag blev överöst med frågor, oro och omsorg.
Nej, jag är den typ som själv mår dåligt av att fastna i en kö, komma för sent, fast jag har varit ute i god tid. Gifter mig med en tidsoptimist som jag ständigt hänger i hasorna inför resandet och det självklara att komma i tid, gärna en stund före utsatt tid.
Minns resorna till föräldrarna när barnen var små, första åren ingen bil och ett stressande mellan buss och tunnelbana för att komma i tid. Aldrig att de erbjöd oss någon hämtning eller hemkörning fast de båda hade körkort. Att några gånger om året få barnpassning var mest besvärligt och stressigt, ungarna var större och maken körde dem till föräldrarnas hem och sen åkte de till landet.
När de var på landet och tog ungarna över en natt så förväntade de sig att vi skulle komma med kl 12 färjan dagen därpå, om inte var det surt sa räven. Så att gå ut eller gå på fest på fredagen innebar ytterst lite att dricka, hem något så när tidigt, för vi var tvungna att gå upp i skapligt tidigt för att köra till landet, längst ut på Lagnö ö. Ställa oss i den enormt långa kön till färjan och hade vi otur kom vi inte med den turen och då slog stressen klorna i mig och jag var helt slut när vi väl kom fram. Näää, barnvakt bad vi nästan aldrig om, fanns ingen glädje i det, bara stress.
När maken imorse kom hem till stan inför den där besiktningen så fick han ett mail att det blivit något tekniskt problem, så besiktningen skulle göras i morgon. Så här sitter jag med ett ben på väg till stan och med packning i skallen och allt jag skulle fixa idag, så det är fint här till vi kommer ut i midsommar. I mig blir det konstigt, har ju varit här i två månader, i lugnet och så slår stressen på direkt, kan banne mig inte ens ta mig hem utan att bli stressad. Tur att det inte är mamma jag ska besöka i samma veva, hon har i och för sig tappat kontakten med tiden, men jag lever ännu kvar i hennes hets om att vara henne till lags.
Livsglimtar 
Mammor i all ära, Jag hoppas att mammor är lite mer humana nu för tiden. Jag hade också en lite knepig mamma, men inte värre än att det gick att förlåta. Mammor ur det ”gamla gardet” hade sina regler OCH fördomar. Helt accepterade från deras bakomvarande generationer. Tror så iaf.
Men har jag en systerdotter som lider av samma symptom som du, på ett ungefär, När hon ska åka någonstans, var det än må vara, så blir hon så orolig i magen så hon måste tömma tarmen ett par gånger innan avfärd. Det bara rinner ur henne. Snacka om stressad kvinna. Hon har i sin uppväxt drabbats av att få ta för mycket ansvar över syskon och även för sin mor. Kan vara något outtalat där men hon vet inte riktigt själv.
Oj vad jag verkar pratsjuk 😉
Kram och ha det så bra tills i morgon.
Jag gillar pratsjuka mänskor, hos mig får man så gärna bubbla på och över.
Tänk så mycket vi alla släpar omedvetet på från uppväxten, vissa saker vore det nog bättre att ha ett hum om och annat kan gärna ligga där i glömskans vindlingar.
Nu ringde maken, det var ok att använda badrummet så det blir hemgång ikväll och det ska bli spännande att se hur det ser ut.
Jo nog bär vi med oss en hel del från barndomen. Själv fick jag Jante på köpet tyvärr. Min mamma var alltid så orolig att man inte skulle ”följa strömmen”, att sticka ut på något sätt var liksom inte okej. Oavsett om det var bra eller dåligt ”utstickande”.
Har försökt göra bättre ifrån mig på den punkten när det gäller min son i alla fall. Inget ont som inte har något gott med sig 😉
Jag har tänkt som dig att mina ungar ska slippa dittan och dattan och det har gått bra med vissa beteenden, men så plötsligt stod jag där och hörde min röst upprepa min mammas ord. Det är väl sjutton att arvet, det sociala sitter så djupt, jag har kämpat med vissa delar. Det här med Jante tror jag är socialgruppbetingat som jag ser det, tvivlar på att socialgrupp 1 lider av det på samma vis som medelklassen och de under …
Kanske har jag fel, den där självklarheten av tillhörighet hittade jag i de ”fina” familjer jag jobbade med tidigare i mitt arbete via socialen. Jobbade i flera år i två av Sveriges rikaste kommuner, jo då det finns misär i alla socialgrupper. Men jäkla Jante, nu spöar vi skiter ur honom! 🙂