Vågrät läge

Alla som någon gång varit med om stam och elrenovering förstår vad vi nu harvar runt i. Mängder har packats ner och dragits mot mitten av rummen, allt och jag menar allt har ett lager av damm som ska torkas eller duschas bort. Vitrinskåp ska tömmas, torkas ur och innehåll diskas. Gardiner och fönster … tas ner, tvättas och fönsterputsas. Alla dessa kassar, lådor med innehåll måste sorteras, gås igenom och det är inte det minsta kul. På ett vis är det bra med en röjning här hemma, jag sa just till maken att det här är nog vår sista stora genomgång av allt onödigt som ska bort. Inte för att jag tror att vi ska dö i en snar framtid men konstaterar att inte blir man starkare med åren. Så röj och kasta, ge bort blir temat ett bra tag framöver. Skönt att få det gjort.

Sen har förändringar gjorts i badrummet så vi inte får in vårt eget vitrinskåp, på väggen har de skruvat upp en handukstork vilket även ska fungera som badrummets element, smart drag av hyresvärden som slipper betala den delen som varit inbakad i hyran i alla år. Om rätt ska vara rätt så borde vi få en sänkning av hyran på den del som tidigare betalade elförbrukning. Men vi som hyr är ju vana vid att ständigt dras vid näsan av giriga förvaltare till skillnad från egnahemägare som får dra av räntor/lån. Helt plötsligt kom ett papper som talade om att vi skulle betala 100 kr extra för vår lilla toalett, som om de via renoveringen byggt en ny toalett. Oss veterligt har den legat i lägenheten sedan den byggdes på 60-talet. Bara massa mygel för att suga ut oss, inte ett ord från början, det låg tydligen inte inom den vanliga hyreshöjningen som tragglas med hyresgästföreningen varje år och aldrig har jag varit med om att de inte ska höja hyran. Vad är det med denna värld?

Alla som säljer tjänster/varor har ett evigt behov av att ständigt öka priser, allt kostar mer hela tiden och höjs, utom det folk ska betala med, sina löner eller pensioner, där jobbar större delen av samhället emot, då finns det aldrig nog med pengar att betala hederligt folk för sitt slit. Jävligt märkligt. Vissas jobb är alltid mer värt än andras.

Men så drog vi till Ikea för att hitta en byrå som passade in i badrummet under handukstork/elementet. Blev ingen byrå alla var för breda och jag drabbades som vanligt av Ikeasjukan, tänk att en dag få gå omkring som förr och verkligen i maklig takt gå runt och titta på allt som bjuds, äta en smörgås till kaffet, köa, betala, åka hem. Glöm det, jag ska som vanligt drabbas av min kropp, den snurrar, sviktar och jag blir helt ifrån mig, går mot utgången, sitter på muggen, väntar på maken sittandes vid utgången väntandes på att svimma. Detta är mitt liv, aldrig veta när låga blodtrycket slår till eller höga pulsen tvingar mig flåsande fram i tillvaron tills jag kommer hem och kan lägga mig ner.

Vi åker hem, utan att ha mer i handen än en ny toaborste och en badkarsmatta så jag slipper halka och bryta lårbenshalsen, ”badkar är farligare än terrorismen” var det ju ett ljushuvud som nyligen jämförde i media. Så skulle vi in på Ica, men se det gick inte kroppen med på, det var bara att sitta kvar i bilen i det silvriga ljuset medans maken fick handla. Väl hemma mätte jag trycket som var 91/51 och pulsen 109, men lågt tryck, är ju så fint för min nya njure, tror inte mina läkare fattar hur handikappad jag är av detta ljuvliga tillstånd för min njure. Hur resten av mitt jag mår verkar ointressant.

Ibland undrar jag om jag har ett liv när jag planerar hur jag ska ta mig ner till affären ensam. Känna efter hur kroppen mår idag, just nu, vågar jag ge mig iväg? Uppleva hur jag skjuter på mer och mer fast jag i åratal har tvingat mig till resor till vårt centrum för att hamna i hemska tillstånd som knappt tar mig hem.

Nu sa jag till maken att det var sista gången jag åkte till Ikea, så här kan jag inte ha det. Snart har jag nog slutat med allt levande liv utanför min egen dörr, sker bara när maken är med och tar hand om mig. Är ju inte klokt, fattar ni, ena dagen en stillsam bugg andra dagen ett kaos med hela havet stormar i min kropp som bara vill svimma. Ni ska ju inte tro att jag är tillfrågad, jag har inget att säga till om, bara att hålla i sig och försöka ta mig hem till vågrät läge.