Visst kan man sörja även för andras del

Både min son och dotter är nu föräldralediga med sina yngsta barn och idag kom de över på en fika, jag känner mig rik som ett troll med både egna barn och deras ungar, som om det inte räckte har jag tre barnbarn till. Aldrig trodde väl jag att jag skulle bli både mormor och farmor till så många. Tänk att hjärtat bara vidgas för varje mänska jag tycker om, allt får plats, alla har sin egen del. Jag konstaterade ganska snabbt när jag fick barn nr 2 att kärleken var lika stor till honom som den var till nr 1 men på ett annat vis. En del vill alltid hävda att de älskar barnen lika mycket … näää, själva summan av kärleken är sig lik, men kärleken förändras beroende på hur vi passar ihop. Vissa sidor hos nr 1 älskar jag resten av mitt liv, som hugget i sten, sen finns det andra sidor som jag accepterar för hon är mitt barn och jag har lärt mig hur hon tänker och fungerar. Samma med nr 2 han har ju sina sidor precis som hon, på gott och ont och jag älskar honom för resten av mitt liv, hugget i samma sten.

När min syster och jag blev lite äldre tonåringar suck, då sa min mamma en gång ”att man ska ha lite hälsosam distans till sina barn”. Jag är så oändligt tacksam över de orden hon gav mig, för med tiden och egna tonåringar, så var det skönt att behålla vettet när tonåringarna go nuts med att tänka på distansen. Kliv bak ett steg, andas…

Ofta tänker jag på dem som blir utan egna barn och barnbarn, visst en del väljer barnlöst, men de som inte får till det känner jag för. Granntanten finns inte mer, men det paret var barnlösa och när sen hennes älskade man dog, då blev det ännu mer i öppen dager att hon var helt ensam. Vem ska hjälpa till med allt som behöver bytas, gardiner, lampor, nytt batteri i brandvarnare, laga alla tekniska prylar, vet vart man ringer, beställer, får en kram, får en bakelse till kaffet, hänger med till doktorn, kör hit och dit, handlar, ringer och bara längtar efter att prata en stund med sin mamma, firar alla högtider tillsammans, delar glädje och sorg, tusen och en känslor. Nej, så tråkigt livet vore, jag sörjer å deras vägnar, det gör jag och är oändligt tacksam över hur jag själv fick bli mamma, farmor och mormor.

 

8 thoughts on “Visst kan man sörja även för andras del

  1. Anneri skriver:

    Har inte kommit till det stadiet än, sonen har inte hittat den stora kärleken än. Är för övrigt inte ens säker på att han letar. Han har så fullt upp med sitt pluggande 😉
    Men som du säger. Att välja själv är en sak och att få det valt åt sig är en annan.

    • livsglimtar skriver:

      Nej du, man vet aldrig hur det blir med barnbarn, jag hade nog ingen tanke på det, plötsligt kom sonen och berättade hur det var ställt. Snabbt går det ibland och det gjorde det även med min första graviditet, så inte sa jag något om det, som vuxna får de sköta sina val själva. Men den ungen som kom då, har varit min stora glädje i livet under de där året när allt hände, dialys och transplanterad njure. Han behövde mig och jag honom, han har en extra stor plats i mitt hjärta, utan honom och hunden som levde då vette sjutton om jag hade levt idag. Vill på intet vis förringa min mans ständiga närhet och trygghet, ungarna, men det var hunden och barnbarnet i den ordningen, konstigt, men ärligt. Ja, så konstigt det kan bli, när man tvivlar på om man ska överleva, då kommer andra känslor fram som man inte är van vid.

  2. millennial91 skriver:

    Har inga barn och har bara haft en katt så ta tanken med en nypa salt.
    Om detta att älska alla sina barn lika mycket: det går inte tror jag. Brorsan och jag, vi är som natt och dag – jag tar efter pappa, och han tar efter mamma. Det är klart att föräldrarna har sina favoriter i sådana fall, pappa har t ex lättare att förstå mig och mamma känner mer för brorsan. Jag har aldrig känt att hon tycker om mig mindre – hon älskar mig med hjärta och själ, fast på ett annat sätt. Och det tycker jag är bara bra.

    • livsglimtar skriver:

      Du har dragit precis rätt slutsatser om kärleken till sina barn. Den finns i olika form och påverkas av många olika sidor hos barn och föräldern. Jag kan känna mig olika nära mina ungar inom olika områden, klart att det är lättast när likheten är större, men samtidigt så är det knepigt att vara för lika varandra.

    • millennial91 skriver:

      Att vara för lika varandra – där har jag fått något att fundera på. jag förstår vad du menar, men jag vet inte varför det blir så. Och det gäller ju alla förhållanden, inte bara förälder-barn. kanske man känner igen sina svagheter i andra och blir irriterad på sig själv egentligen? Jag vet inte, måste tänka på saken…men nu har jag fått idéen till ett nytt inlägg! Tack!

  3. Anki skriver:

    Känner som du … en oändlig tacksamhet och glädje att jag har mina barn och att jag begåvats med tre barnbarn.Jag känner oändlig kärlek till dem alla, men som du skriver – de är olika personer och alla älskas för den viktiga person den är, var och en med sina förtjänster och kanske lite sämre sidor…
    Jag har aldrig känt mig älskad av mina föräldrar, men alltid mycket älskad av min farmor och farfar – det var där jag växte upp och de gav mig all sin kärlek.

    • livsglimtar skriver:

      Jag bodde mitt första år med mormor och morfar, så för mig var det mormor som var närmast när det gäller den där nära kärleken, jag var trygg hos henne. Vi hade massor av kontakt genom alla år hon levde. När vi fick barn och maken ofta var bortrest så kom hon till mig och sov över. Min mormor älskade jag över allt, vi pratade i telefon de dagar vi inte träffades. Kram

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s