Min längtan att mötas igen

Igår var sommaren samlad i en smeksam vind just på vår altan, njöt gjorde jag av skuggan och allt det gröna som så beredvilligt bjöds. Kaffemuggen på lilla bordet, radion på ljugarsoffan och sommarprat till livs, i händerna de eviga maskorna som ständigt följer mig och mitt liv.

Där satt jag och tänkte att livet verkligen har varit snällt mot mig och givit mer än det har tagit. Fast jag hämtar blodtrycket i knäna lite för ofta och förgiftar min kropp med livgivande cellgifter för att transplantatet inte ska fly min kropp. Visst kröp jag omkring och tjöt av sorg, saknad och brustet hjärta både en och två, tre gånger under tidiga åren som gick.

Saknaden efter de nära som dog, den finns där mest hela tiden, fast till vardags mest omedvetet tills en doft, ett minne flyter upp. Det är då jag känner hur djupt hålet är, det är då jag pratar med dem. Frågar vad det tjänar till, vad är det för mening egentligen med livet och våra möten. Det är då jag blir så in i helvita sorgsen och känner, verkligen känner att just jag är en sån mänska som vill ha det där vanda, igenkända kvar runt om mig hela tiden. Det ska inte dös här inte, varför kunde inte min mormor bli som Dagny sommarprataren igår 105 år? Syrran ska vi bara inte tala om, död vid 49 år i lungcancer, hon var kanske inte den optimala syrran för mig, eller jag för henne, men vi var de enda syskon vi hade och det räcker och blir över när livet står på spel.

Föredettingar har ju sin del av min själ och hjärta, jag saknar dem alla och önskar att i de bästa av världar kunde vi prata, umgås så där tryggt man bara gör med dem man skänkt sin kärlek till, vänner eller käraste. Visst vi mognar och med det kommer förändringar, men nog tror jag att det inre stråket, kärnan av mig, oss alla är den vi fick med oss detta liv. Den igenkännbara kärnan, när jag tänker så typiskt ”den personen” eller ”den personen” och det kan vara de fina sidorna hos någon likväl som de man gärna blundar för i vänskap och kärlek, nog vet du vad jag menar.

Ja, jag har vuxit förbi många vänskaper och de mig, nog tror jag att det är allas vår väg, vi möts byter erfarenheter, lär oss av varandra. Jag har bitit i det sura äpplet många gånger, men kärleken jag fått av andra är så mycket större än det sura. Ibland har jag till och med känt mig gudabenådad som har fått så mycket till skänks via andra.

Idag blänker allt det gröna frodigt av regnet som faller, ljumna vindar torkar min kind och rosen min första planterade tar sig med en knopp som sakta börjar längta efter att öppna sig. Ahhh, en lång sån där djup, glad i själen suck tar sig ut och jag känner plötsligt att de alla som gick finns här mitt i altet. I det frodiga gröna, i vinden, i min suck, i min längtan att allt ska vara, i min längtan att mötas igen.

6 thoughts on “Min längtan att mötas igen

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s