Skrivande med lukthinder

Förr sökte jag runt i en lång period, blev så nyfiken på den där sk andliga utvecklingen, speciellt som jag tänkte mig tillhöra ateisterna. Ju mer jag liksom sökte uttåt ju mer pekade det på det inre och inte blev jag mer andlig än jag redan var, möjligen mer insiktsfull om mycket som vi har med oss utan att förstå, tänka på det.

En sökare skrev att vi inte ser vår egen näsa för att hjärnan gör något så att vi ska slippa se näsan hela tiden. Men kan jag annat än älska en sån upplysning, vem tänker på något sånt, analyserar och har sig, underbart.

När jag blev riktigt sjuk insåg jag att allt det där jag hade knatat runt i och trott att jag lärde mig så mycket av inte var så viktigt när det kom till kritan. Själva kritan var att jag inte orkade med detta letande när jag blev sjuk, fick lämna mig själv med insikten att det finns inom mig. Och nu någonstans har jag trasslat in mig mer än vanligt, jag borde inte skriva annat än lättsmält kåserande över livet när hjärnan är som tröttast.

Sedan sist har det om inte rullat på så åtminstone knackat sig fram. Efter midsommarfirande med grönsnoriga barnbarn passade maken på att kultivera bacillerna så till den grad att jag till sist fick min omgång, som krävde sjukhusbesök, inandningshjälp och annat i sprayväg som öppnade upp de krampande små rören i lungorna. Jag har nu två dagar kvar av min kortisonkur och annat och tror förra natten var den första utan värsta kvarkan till läggdags. Det kostar på att inte kunna röra sig som vanligt utan att flåsa som efter ett maratonlopp.

Andra semesterveckan och barnbarn nummer 1, åttaåringen förgyller våra dagar och kommer göra så denna vecka. Han har förvandlat hela vår altan till Handlar Perssons livs, jag har en stående inbjudan att handla, men gjorde nog ingen succé när jag vid första besöket bestämde mig för att handla en mindre fyrkantig träbit målad med gubbe, sol och annat, en fin tavla tänkte jag. Handlarn såg skeptiskt på mig och upplyste mig om att det var överdelen på hans kassaapparat. 🙂

I mitt eget kök förväntas 8-åringen få laga mat, igår fixade han stekt strömming, medans jag for som en skållad råtta som serviceorgan med allt som kunde behövas. Ikväll blir det till att hacka av bara den till tortillasalladen. Vi brukar hacka upp allt i olika högar och sen får var och en förse sig med det som önskas.

Just nu när maken efter borstande av kåken sätter penseln i Falurödfärg så kommer den hårda ej efterlängtade skuren, samtidigt som tunga lastbilen backar upp i sin strävan att tömma vår toalettsilo. Här händer det grejer, det är tydligen här man ska vara för att få sitt lystmäte tillfredställt på omväxling. Grabbhalvan har stuckit ner till en granne med en 11-årig son och med lite tur kanske en ny vänskap kan gro till lek i framtiden.

Fy så det stinker efter tömningen, hur gör de som jobbar med ren skitdoft dagarna i enda? Blir de immuna eller ulkar det som vanligt folk när odören blir för intensiv? Ett är säkert för egen del har jag ärvt själva ulkandet med extra allt, tandläkaren är en ulkpärs varje gång, inget extra i munnen tack, borsta tänderna kan också vara frambringande av reflexen. Hopplöst fall, men min tandläkare tröstar mig alltid och säger att man inte kan hjälpa reflexen. Ibland med avtrycksgegga i munnen hos tandläkaren har jag liksom försatt mig i trance för att inte ulka ut geggan för tidigt. Andas genom näsan säger han tandläkaren och det är nästan omöjligt att stänga av munnen och övergå till hysteriska snorandningar.

Nu ska jag ta hand om brödet jag bakade nyss, plocka fram allt som ska rivas och hackas, passa på nu när grabben med smala fågelben har rusat över till kompisen.

2 thoughts on “Skrivande med lukthinder

    • livsglimtar skriver:

      Du vet hur det är när man vill mer än kroppen riktigt orkar, man tänjer lite på gränserna och får kämpa mer än nödvändigt. Geabben kom hem lite besviken för det verkar inte vara något direkt go i den där 11-åringen, han ör så tyst sa han första gången han kom hem efter en stunds samvaro. Kanske är han blyg sa jag, du får väl prata på, se om det lättar. Kanske är det för stor skillnad mellan 8 och 11 år, inte vet jag. Nu målar han med farfar i stället och jag ska hacka, riva vidare. Kram

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s