Jag längtar efter frisk luft och uppvindar

För mig som lyssnar på väggklockans tick tack inlemmad i min vardagliga tystnad, kan jag efter ett par veckor i ständigt sällskap känna mig som en slags metall med utmattning, som ett brofundament som behöver ses över. I mitt fall räcker det med att lämna fundamentet i fred. Äntligen har jag kommit till vägs ände med kortisonkurerna och jag ser verkligen fram emot att få tillbaka mig själv i veckan som kommer.

Det här med kortison är ju ett medikament som gör stor skillnad för människor, skillnad mellan liv och död faktiskt. Men ett ska ni veta, man reagerar olika på större mängder. Efter min njurtransplantation fick jag enormt stora doser kortison för att hjälpa min nya njure att stanna kvar i kroppen. Jag har berättat om det förr, hallucinationerna det gav mig, katatoniska stelheten, rädslan och så småningom när jag var hemma från sjukhuset med lägre dos i nedtrappningsläge då fick jag ännu en reaktion av kortisonet. Jag skakade, var sjukligt hungrig, blev frustrerad, arg, sömnlös, otålig, irriterad, kände mig galen av obalansen i kroppen.

Det var ditåt kortisonet drog mig denna gång, jag har varit så hungrig att jag mitt i natten kunnat äta mängder, vilket sätter sig på det redan väl tilltagna fläsket, vilket gör mig så deppig, jag som inte skulle banta, men lägga om mitt ätande denna semester. Driver nu runt i det totalt misslyckade fettkatastrofen, jag vill gråta, skrika och lägga mig ner och dö.

Det låter så jävla patetiskt och fjantigt, men så känns frustrationen i mig. Hur fan jag än planerar mitt liv för ett bättre mående så skiter sig allt garanterat. Tänk ordet motion och vettigt ätande och kroppfan smäller till med vad den får tag i för sjukdomar, allt för att jag ska misslyckas totalt, visa hur lite vilja jag har, ”min vilja sitter sedan barnsben i talltoppen”. Jippi pappa, du mår väl gott i din himmel nu, du fick ju rätt!

Som om inte det räcker så har jag varit konstant förbannad på allt och ingenting i över en vecka, så frustrerad att jag smäller av snart. Det kryper i mig av irritationen att vara ständigt på kanten till ett vulkanutbrott och så trycka ner det hela tiden för vi har ju vårt älskade barnbarn här. Han ska bemötas med kärlek och allt han är värd och lite till.

Så kortisonet har frigjort andningen i luftrören, gjort mig arg och frustrerad och gett mig flera kilo extra på vågen. Tack för denna gång, jag går in i nedtrappningen tider, tacksamt. Ser fram emot att träffa mig själv igen.

Igår efter en privat, ”mycket liten konflikt” jag inte alls orkade med, kände jag igen så starkt att om jag gör vad jag mår bra av, så skapar jag konflikt. Jag ska mest hålla käften, lyssna och lyssna. Är jag en människa utan åsikter, en människa utan humör, utan go?

När någon ringer och pratar i evighet om sig själv och sitt, när någon inte ens märker att jag bara svarar ja eller nej efter vad vederbörande vill höra, varefter personen egoistiskt bara mal på i evighet. Ja, nej, ja, nej, ja, nej, ja, nej vi pratar om någon timme av ja och nej. Det är som ett smatterband i andra luren, om jag reagerar och börjar säga något höjs bara röstläget över mitt tills jag tystnar. Det är inte så att rösten när den malt klart hoppar in och frågar vad det var jag började säga. Det finns bara ett intresse sig själv och sig själv där i andra luren. Sen finns det en äkta hälft som alltid står och skriker frågor som kräver svar, då personen inte tål att vi pratar i telefonen. Om den personen tycker jag +^%#^*}{<€*$}{#  en ouppfostrad, kontrollfreak som jag till barnbarnets lycka skulle vilja kalla en bajskorv. Men sånt säger ju inte jag, utan tänker för mig själv.

Så mitt i sommaren den gröna och sköna, känner jag mig inte lycklig med hjälp av kemin i de luftvidgande tabletterna och mellan mig själv och vissa andra. Nää, jag får nog aldrig till den där lyckliga ytan så många visar upp, jag lever jag, mitt i den senare delen av mitt liv med en kropp jag inte blir klok på där jag ständigt slits mellan viljan att få vara ifred och göra ingenting till att tvingas vara en person som inte längre finns. Mina tankar rumsterar ständigt om där uppe och försöker hitta öppningar, lösningar för allt, trots att jag varken orkar, kan eller vill vara till lags. Jag vill ha rätt att vara den jag har blivit, jag vill vara bara jag, hur jävla svårt kan det vara?

Jag inbillar mig att jag på något vis behövs, men inser att det mest är inbillning. Jo, barnbarnet/nen behöver en äldre generation, men det sköts om av andra släktingar, så inte behöver jag inbilla mig att jag behövs mer än hos den äldsta som har varit som vår egen, för honom är just jag viktig, så finns farfar den älskade, sån evig tur.

 

 

 

 

 

 

4 thoughts on “Jag längtar efter frisk luft och uppvindar

  1. bergalott skriver:

    Oj, så mycken frustration. Du har det inte lätt, helt klart.
    Men den där sladdertackan i luren ska du göra dig av med. Varför öda din energi på slika personer som stjäl av din kraft och som inget ger tillbaka. Fy tusan!
    Själv har jag ingen som helst erfarenhet i vad du går igenom rent medicinsk. Det är en värld jag blivit förskonad ifrån. Mina krämpor är annorlunda och ger inte den där reaktionen som du får. Har börjat lära mig tackla mina fysiska åkommor som kom ganska nyligen. OCH det verkar som att de så småningom ska ge med sig. Bara jag gör som jag vet vad jag ska göra. Endast latmasken som hör dåligt. Begriper inte – det är ju jag som hör lite dåligt.
    Önskar att du snart kommer i drägligare balans.
    Kram

  2. livsglimtar skriver:

    Även min hörsel är lite sämre ”till åren” men inget större problem, får jag det skaffar jag hörapparat.
    Så skönt att du nu kan hantera dina fysiska besvär, mina hör inte till typen som någon någonsin får ordning på. Jag vet aldrig hur och när de slår till.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s