Bottencediment

Sa jag att jag hade sån tur att jag fick rätt penicillin direkt mot urinvägsinfektionen? Så det smärtsamma som kom som en avlöning på kvällen varje gång sista droppen skulle kissas ut, var borta nästa morgon efter två tabletter.
Jag är kvar hemma och maken på landet, men han hämtar mig idag, snart och tur är väl det, jag vill inte vara utan honom, vi längtar alltid efter varandra om någon är bortrest.
Jag är i ett ynkligt tillstånd av själslig svaghet, jag gråter för allt och lite till. Inte så att jag tycker synd om mig, inte den sortens ynk, utan mer att jag blir deppig, ”vad ska det tjäna till”? Jag tror inte ni som är snoriga en vecka fattar hur sketet det är med en kropp som får spunk så fort en bacill får fäste. Det ska hostas, snoras och ha sig i kvartal, sen några veckor av knapp återhämtning och så kastar vi in nästa omgång. I en kropp som redan är väck, testa de ni, så kan vi gråta ikapp sen av den där inre totalt uppgivna tröttheten.
Som om inte det var nog så känner jag mig som ett sånt där sänke som gör allt för att hålla sig kvar på ett ställe, inga förändringar ska ske och alla ska ta hänsyn till mig och mitt stackars läge. I det där storknar jag och vill inte leva, ska fan ha mig som morsa eller far/mormor, bara gnäll och sjukdomar.
Nu pratar jag om en känsla inte en handling jag ska utföra, inte ta livet av mig. Det är liksom bara själva bottennoteringen i hela baletten. När jag som det sänke jag är, ligger där på botten i sanden av mitt elände och sänket åker fram och tillbaka. Just då är det inte ett Hallelulja moment i mitt liv. Snarare river bottencedimentet ihärdigt så jag får tillfälle att känna ynk, gråt, elände, synd om mig. Men ner måste man för att kunna ta sig upp, det är liksom min metod, har fungerat i över 60 år och kommer nog överleva mig som metod.
Nu ska jag göra mig iordning, Maken kommer snart och hämtar mig och då åker jag snålskjuts upp, jag gränslar den tunga danken och far uppåt.

7 thoughts on “Bottencediment

  1. lenaikista skriver:

    För mig räckte det med den utdragna bältrosen: övergående och ofarlig, men det blev som att se världen i grådask istället för i färg: ”Varför lever man?” När min man försiktigt frågade när vi skulle kunna till landet började jag omedelbart storgråta. Kände inte alls igen mig själv.
    Och liksom du kännerjag att ibland måste man ner – f a kunna ta avstamp och komma upp igen.

    PS: Vi längtar också direkt efter varann, sådär lite fånigt. 😉

  2. livsglimtar skriver:

    Det är så sjukdom som tär för länge gör en, gråtmild och knasig. Jäkla bältros, det vill en inte ha. Det gör mig glad att ni också längtar efter varandra. ❤
    Nu är jag här på landet igen med maken och dottern med familj kom idag. Det ska bli mysigt att umgås med dem i veckan, minstingen är så där fem månader och så ljuvlig att det inte är klokt, söt som bara den och flinar mest hela tiden. Storasyster 4 år är en riktig motvalskärring, där får jag vara kärleksfull och väldigt bestämd, tydlig med regler. Den damen går inte av för hackor, så vi ska ha en salig blandning denna vecka av kramar, prat och irritationer. 🙂 Ska erkännas det blir lite spännande att se vad jag kan få till med 4-åringen, tampas lite smart och se om jag kan överlista allt det obstinata motstånd hon bjuder. Hon är ju härlig på sitt vis, friska barn vågar sätta emot, men här är det lite för mycket. Blir så om man sätter ungen på pidestal och skämmer bort dem, inte blir det bättre med en farmor som gör allt och lägger sig platt. Tur ungen har en mormor med regler, och en tydlig riktning och kan berätta varför. 🙂
    Imorgon ska vi grilla struts och kängeru vad ger du mig för det? Spännande, undrar om det på inber om kyckling.
    Ps. Imorgon sista tabletten mot UVI hoppas för bövelen att eländet är väck nu, kommer ta några dagar till av känsligt underliv. Jag kommer vara så försiktig, rent överlevnadstänk.

    Kram

    • lenaikista skriver:

      Vi umgicks nyss med mitt barnbarn, tre-o-ett-halvt: Mest JÄTTEglad o väldigt pratig, men ibland JÄTTEsur – med lika HÖRBAR barnaröst i båda fallen. Ja, gott att de har så stark vilja – det lär behövas – men det blir lite intensivt, när man inte är van. 🙂

  3. livsglimtar skriver:

    Måste lägga till att 4-åringens föräldrar har insett att de måste ändra sig och har gjort så, men det tar ju tid att vända hangarfartyget. Så det är päronen som självklart är viktigast, min insats handlar mer om att se till att de alla får några trevliga dagar utan onödigt bråk.

  4. livsglimtar skriver:

    Just nu inifrån en soffa nära mig … ja, väldigt intensivt. Helt slut just nu, har lyckats baka lite typ kuvertbröd med riven morot i. Blir nog inga mer stordåd ikväll inte. Kram

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s