Lite tankar om varandet

Kliver upp och tassar på bara fötter ut i lägenheten och inser direkt att jag har glömt kliva i tofflorna, golven är iskalla.
Ännu ingen värme i elementen, har nog inte varit det sedan tidigt i våras.
Arbetarna borrar och donar värre än vanligt, jag suckar och vill hålla för öronen, helst inte vara i mitt hem längre.
Får en lapp i brevlådan från förvaltaren: Montage av smidestrappor i fläktrum.
Då förstår jag oljudet utifrån trappen som blandar sig med takläggarna och ventilationsbyggarnas evigt hopplösa borrande, dunsande, spikande, ja, ni kan det här nu, jag har skrivit om det sedan i våras.
Sen ska det gamla stängda sopnedkastet täppas till och trapphuset målas om. Entrén har de precis gjutit nytt golv i, vi får gå ut och in via källaren till grannens port.
Det köstar på att få renoverat, gamla hus som verkligen behövde nya kläder. Önskar att jag själv kunde få en totalrenovering, vet precis vad min kropp och jag behöver. Synd att det inte finns en maskin att kliva in i och efter en stund komma ut som sig själv.
Att få komma ut ur garderoben.
Pratade nyss med en vän som också är prövad kroppsligen detta liv. Vi vände ut och in på det faktum att vi ofta skojar om oss själva och allt vi kommer till korta med.
Som om jag försöker ta udden av sorgen, ilskan, besvikelsen över att inte kunna vara, orka som DU friska mänska.
Att liksom översläta det besvär min kropp ger, ett lättare sätt att säga till andra ”jag orkar inte”. Att erkänna att jag nästan inte klarade av att sätta mig som förr, rakt ner på liggande stock runt lägerelden som i helgen. Att jag inte kunde sitta så och andas, att be sonen dra mig upp, för jag har inga muskler kvar i benen, som orkar ställa mig upp som förr.
Att vara till besvär mest hela tiden, även om det oftast bara är i mig själv känslan, tanken finns, är den nog en av de minst upplyftande känslor jag har upplevt i mitt liv. Snacka om att bli förminskad, av sig själv. Ibland känner jag att jag skäms när jag inte orkar lyfta mina barnbarn, när jag inte självklart kastar mig in i köket och lagar mat, bakar en kaka, så där som alltid förr.
När jag fjärmar mig, distanserar mig mitt i livet för att jag ska orka en skärva av vad som är normalt. Det är då jag lider som mest, att vilja applådera tillvaron, men bara orka lyfta upp armarna till hälften.
Att se in i sina barns ögon och känna hur min blick svajar och drar sig undan, för jag mäktar inte med att stå upp för den jag har blivit.
Jag är inte den de växte upp med och det kommer jag nog aldrig att acceptera.
Jag kämpar med tankar som ni hör, vilket andra har gjort och kommer att göra i all framtid.
”Hopplöshet är ett sinnestillstånd, inte en beskrivning av verkligheten. Inget så farligt som att tappa hoppet för då slutar man att ens försöka ta itu med problemet”.