Kärleksmöten

Så skiner solen där ute och jag är urlakad efter helgen, till landet och ut i skogen, sen hem tidigt på söndag till barnkalas. Inte nog med det, min mamma skulle komma med fördtjänst till kalaset och jag blir varje gång så nervös att fördtjänstbussen inte ska hitta rätt, hon sitter i rullstol och kan ju inte klara sig själv om de sätter av henne och ingen möter upp. Vi kom ju från landet och hade presenterna hemma, så vi var tvugna att åka hem en sväng.
Till min stora lättnad satt hon redan inne hos sonen när vi kom.
När vi klev in så hör jag L ropa FarFar! Hans ögon ser bara farfar och lyser på ett mycket speciellt vis, mig brukar han för det mesta glömma bort och vet ni, det gör inte ett dugg. Jag vill inte att ungar ska tvingas hälsa, framförallt krama besökare. Det är väl verkligen hemskt, inte sjutton kramar vi alla som kommer, varför ska barn tvingas pussa och/eller krama gäster.
Jag har ju alltid T som söker mina ögon och vill kramas, så skönt i glädjen över att ses igen.
Det här med ungar är verkligen en energidusch vissa gånger, så många barnbarn, hög ljudnivå, men så mysigt att se hur kusinerna lekte med varandra.
Så fort jag satte mig kom födelsedagsbarnet, ettåringen knatande mot mig, hjulbent på stadigt mulliga lena ben, med armarna uppsträckta mot mig.
Jag kände mig så utvald, det var första gången hon så direkt visade att hon ville just till mig, jag brukar aldrig ta upp barn om de visar minsta obehag av tanken. Jag lever efter devisen, ”låt dem komma själva”.
Sen kom dotterns E rusande, skrikande Mormor! Kastar sig i min famn och kramades ❤ På balkongen sov allra yngsta som jag inte har sett på ett tag, hon som kallats Lill … och så makens namn, de är så lika. Under tiden hon sov var det andra gästers barn som satt i mitt knä med stora nyfikna ögon, kikande på mig och berättade vad de hette och pratade så där obegripligt som barn kan göra när man inte känner dem och deras specialuttryck. Men gott mådde jag, kändes nästan som förr i mitt liv när ungar gärna satt i mitt knä och jag orkade, jag orkade. Tror de ger energi och kraft de små raringarna.
Sen vaknade trollungen med allt hår och vad ska jag säga, hon ser ut som min dotter gjorde som liten och väcker alldeles speciella känslor i mig. Skulle kunna pussa och äta upp na, sen att hon vill sitta i min famn, skrattar så gott, hur kan jag annat än njuta av stunden.