Järn in järn ut

Bild på mitt ena fönster med all rinnande fukt mellan rutorna.

Ibland startar dagen med zombieaktig snubblande gång med hopp om bättring efter kaffet. Här går inte att andas igen ventilationen är åter av och fönsterrutorna ser jag inte ut genom.
Ringer förvaltarens kontor, inget svar, lämnar namn och telefonnummer i den larviga tron att de ska ringa upp. Kors i taket att de gör. Äh, jag ringde upp igen, någon får ringa upp mig senare sa hon. Återstår att se.
Sen ringer jag min syster på njurmottagningen för svar från gårdagens provtagningen och det var lite hipp som happ vilket jag känner i kroppen. Ingen större panik, men lite ojämnt verkar det.
Det som oroar mest var för lågt järnvärde vilket ev blir till att fyllas på, inte samma järnvärde som gör att jag får tappas på blod ibland. Inte klokt, ska sjutton hålla ordning på vilka ”kranar” som ska på eller dras av.
Infektion i kroppen sa ett prov, lite skrufs i urinprovet sa ett annat som behandlas om jag känner av det. Jo, jag har känt av det ett tag, men inbillar mig att det försvinner om jag dricker ordentligt. Bara inbillning.
Sen blir jag lite svajigt orolig, äter ju lchf, har gått ner några kilo och tappat många cm i midjan. Asså hur ska jag göra, har varit så mycket sjuk detta år, ni minns min evighetsförkylning, mina urinvägsinfektioner, den långa sega vägen att få lite kraft tillbaka i kroppen, alla misslyckade promenader vilket betyder, gå ut ur porten gå några hundra meter och hasta hem till muggen med magen som inte är klok.
Detta ”viloläge” har lagt sig runt min kropp och jag behöver verkligen gå ner i vikt. Vi pratar nu inte några fjantiga trivselkilo i övervikt en del håller på att larva sig med, här pratar vi övervikt.
Det som surrar i skallen är om det är lchfs ätandet som har gjort att mitt järn har sjunkit, vilket det inte gjort sedan precis före transplantationen? Då fick jag en omgång järn i droppform.
Usch, varför kan min kropp inte vara som de flesta andras kroppar, jag är så psykiskt trött på detta eviga guppande upp och ner i provsvar. Spelar egentligen ingen roll hur jag gör, alltid är det något som tramsar.
Idag tramsar i alla fall inte vädret, strålande sol och jag ska nog öppna porten och gå mina hundra meter …
Ni ser så jag utmanar mig själv 🙂
Annars blir det bara till att ta det lugnt, efter en vecka med äldsta barnbarnet på landet, in till mamma på vägen hem och hälsa på, sen hem och bjuda familjen på middag i lördags och ner till gravarna. För mig är det mer än nog, sen igår åka buss till provtagning och städfirma på eftermiddagen här hemma. Min kropp funkar inte längre som jag vill, vad jag vill är oviktigt för min kropp, den gör som den vill, inte som jag vill.
Först föds man och får kämpa sig igenom en mängd virusar och barnsjukdomar för att bli vuxen. Sen får man kämpa med vuxenskapets alla luriga turer med hjärtat krossat, giftemål, familjebildning, ständig kräftgång i överlevnad, nu också för sina barn. Aldrig ge upp, kryp och kräla stundtals, men upp och stå emot kända och okända faror.
Till nu, släpp taget, låt kroppen visa vägen, egen vilja? Glöm det. Kreativiteten, lusten, viljan allt får jag kämpa med hela tiden. En tur till Ica, beror på kroppen, gå dit själv vågar jag inte vissa dagar. Andra ytterst sällsynta dagar tar jag buss och tunnelbana till ett möte i stan, proppad med piller för att kroppen ska lägga av att jävlas några timmar. Ångesten dryper inför allt det där efterlängtade mötet, det trevliga fiket och vännen.
Jaa, en seger varje gång det fungerar, Vasaloppet eller Vänern runt eller vad andra nu vill visa upp som segrar för egot. Min seger är lika stor, fast jag bara satt på ett fik i stan.
Men jag lever i det lilla, för det stora klarar jag inte av och Du det är stort att leva i det lilla. ❤