Lycka en morgon att få vakna utan borrande oljud, släntrar jag upp och ser post på köksbordet. Ser att det är från sjukhuset, tänker lite undrande vad njurmottagningen vill mig, jag ska ju dit nästa vecka. Tar kuvertet och ser då ordet ”Hudmottagningen”, aha provsvar från borttagna födelsemärken. Nu blev jag plötsligt väldigt vaken, rev upp kuvertet, två var ofarliga, men ett på bröstet var ett förstadie till skivepitelcancer och har ännu inte utvecklats till skivepitelcancer. Förändringen har ingen möjlighet att sprida sig till resten av kroppen.
Solskadad hud … behandlingen är botande. Det är här ”jag tar min säng och går”.
Kan väl lugn säga att jag gick från nyvakna zombiestadiet till något liknande raketstart av alla sinnen, får nog gå och lägga mig igen. Skämt o sidor, rädd blev jag, stunden innan jag hade läst in alla fakta var en av de där när allt känns som om jag levde bredvid mig själv i ett slags tidsmässigt vakuum.
Idag kommer resten av dagen vara full av tankar, av alla solens genom livet samlade strålar så vet jag precis när jag fick skadan. Jag fick utslag och klåda på bröstet för några år sedan, det kliade så jag höll på att bli tokig. Smorde in med receptfri kortisonsalva som dämpade klådan.
Var bjuden på trädgårdskalas och grillmiddag, satt själv i skuggan under parasoll denna varma dag. Kaffe skulle intas på en inglasad altan och det brann på mitt bröst. Det var väldigt obehagligt och jag var så korkad att jag inte flyttade mig från solen, fast jag hade väldigt obehag av solen. Det tog evigheter att bli normal på bröstet, nu pratar vi år, hade sjalar hängande där för att inte låta solen skina på mig, muttrade ofta om alla jäkla djupa urringningar som är nu för tiden på alla överdelar. Så det blev en slags kemisk jox och jag är övertygad om att det här förstadiet kommer från det tillfället.
Nu ni blir det morgonkaffe och smörgås, jag ska sucka djupt och tänka med tacksamhet på den fina behandling jag fick av all personal på hudmottagningen och inte att förringa det snabba provsvaret levererat med morgonposten exakt 8 dagar efter mitt besök. Tänker med stor oro på mitt ettåriga barnbarn som opererade bort en konstig sak på sitt lilla finger, något läkarna inte alls visste vad det var. Det provsvaret väntas det nu på fjärde veckan, vilket vi faktiskt har svurit över. Vården har krackelerar ner i minsta tänkbara delar på allt för många ställen. Vad är det som gör sån skillnad? Hur dåligt tycker vi att vården får vara? När tar svensken näven ur fickan och drämmer den i landstingens alla allt för högavlönade tjänstemäns bordsskivor. Ett system som bara finns för att dessa politiskt tillsatta tjänstemän ska sitta fint och ha det bra, att klunsen de sen tror sig styra i inte fungerar, inte bryr de sig.
Kaffe NU!
Livsglimtar 
Skönt att höra att det inte var något farligt! Spännande att du vet (troligen i alla fall) när det hände.
Jag tror landstingen har större och fler problem än överbetalda tjänstemän och politiker. Kolossen har blivit för stor och från politiskt håll (i vart fall här i mitt landsting) visar man ingen vilja att förbättra för vare sig planering eller för vårdpersonalen (man betalar gärna dyra pengar till hyrpersonal i stället för att höja lönerna för de ordinarie, helkorkat i mina ögon).
Ååå så jag håller med dig, tycker större delen av samhället har fastnat i samma ovilja och rundgång som landstingen. Var är viljan, lusten att förbättra, förenkla, samtidigt som de verkligen behöver ha en bra mycket bättre kontroll över fakturor, inköp, vart pengarna går. Bättre upphandlingar, ibland undrar jag vad de anställer för folk och i så fall varför de inte lär upp de som inte är kompetenta om de nu prompt ska vara anställda.
Skönt när man får positiva svar i en så annan sjukvård på dekis.