Jasså Lucia var fin imorse? Då sov jag som bäst, stickade på ny vante i natt så det blev sent eller tidigt.
Jag har börjat och åter börjat på vantar, blivit missnöjd med färgval eller att det helt enkelt inte är tillräckligt bra stickat. Repa upp är jag van vid när jag ska sticka mönster, svårt att hålla fokus på mönster och tv vissa kvällar.
Har man fyra trådar på baksidan att hålla ordning på så blir det till att hålla tungan rätt i mun.
Det här med julen … av allt man kan göra har jag gjort det jag minst behöver, ischoklad, men denna gång med 70% choklad vilket är ok även för mig.
Men det är svårt att bara ta några stycken till kaffet, då kommer mulartagen i mig fram.
Inget mer godis för mig, nu blir det ordning på torpet igen.

Läste ni de senaste rönen om depression? Att man skulle vara inflammationssvullen i hjärnan och bli deppig av det. Jag vet ju att jag har ständig högt CRP vid blodprovstagning, inflammation eller infektion i kroppen och inte får jag äta medicin mot inflammation. Det skulle vara en lisa för kroppen att äta vanlig Ipren som de som kan stoppar i sig mot inflammationsvärk i kroppen. Men se det får jag/vi transplanterade inte äta. Minns inte varför, bara att det är ett stort No No.

Men jag är inte speciellt deprimerad, faktiskt inte, fast jag dyker i botten ibland och som ni vet, dyker man ner kommer man upp, med en farlig fart. De flesta människor blir deppiga ibland, det är inget konstigt med det. Man funderar och klurar på allt som var, inte blev, inte togs tid till, otillfredställd längtan, kanske lust, vi saknar olika saker på lite olika vis, men likväl är vi människor väldigt lika.
Lika i våra basbehov, en säng att sova i, mat för dagen, tak över huvudet, toalett, dusch och rena kläder.

Den största skillnaden som jag ser det är kulturell, hur vi reagera på livet.
Den reaktionen är inskolad beroende på vilket land vi kommer ifrån.
Ta döden som exempel, i vårt land sköts det mesta runt döden i familjen, man dör på sjukhus i en dämpad omgivning med i bästa fall anhöriga som tyst sitter runt sängen.

Vid dödsfallet gråter anhöriga och går ut ur rummet, låter personalen göra den avlidna fin, tänder ljus och bjuder in anhöriga att ta ett sista farväl.
Allt det där händer oftast under ett lugn en tystnad, en slags vördnad inför det ofattbara tror jag och sorgen.

Om jag blandar in en annan kultur, i detta fall romer så får vi en helt annan bild. Att jag valde romer beror på att jag upplevde det själv under natten mIn syster dog, kulturkrock helt enkelt.
Först hör vi oljud utifrån korridoren mitt i natten, går ut ur rummet en sväng, tänkte hämta lite kaffe i vilorummet. Det är folk överallt, i korridorerna väller det runt folk, i rummet där kaffet finns sitter och ligger folk överallt även på golvet. Det pratar de gråter, de stör, punkt slut.
När någon i släkten dör kommer inte bara den närmaste familjen utan hela klanen vällande in och intar korridorer, vilorum, allt utrymme som finns.

Så gör de och vi på ett annat svenskt vis, jag som svensk kräver inget svängrum, inte hela avdelningar att gråta, yla ut min saknad när anhörig dör. Inte blir jag aggresiv heller och ockuperar all personal.

Många tycker att det är fint med kultur, speciellt andras kultur. Jag gillar mest vår egen som jag förstår, andras får gärna glimma till där ute i det gemensamma. Men jag accepterar inte att de tar över och härjar på vår bekostnad.

Och vet ni, jag tycker mig ha rätt att vara som just jag är i mitt eget land, precis som andra har rätt att vara i sin kultur i sitt hemland.