Långsamma andetag

När jag imorse stoppade första skeden med en avokadotugga i min mun, så var den så där ofattbart mogen som den sällan är. Jag minns mitt första möte med avokado som igår.

Jag var rätt ung och jobbade all ledig tid som hemsamarit, ni som minns vet att det jobbet fanns, innan det döptes om det till hemtjänst.
Egentligen borde det i nutid heta Ut och In Tjänst, men tillbaka till avokadon, jag hjälpte denna dag en trevlig kvinna i Djursholm som levde med sviterna efter polio. Skulle varit bra för vaccinationsvägrarna att ha mött denna kvinna och se vad den sjukdomen ställde till med.

På den tiden gjorde vi allt hemma hos de vi hade ansvar för, några gånger i veckan träffade jag mina, oftast pensionärer. Vi planerade så att det skulle bli så bra som möjligt. Jag fick ofta pengar som jag till nästa gång handlade mat med mig för, på vägen dit. Så att jag inte behövde springa iväg med sånt i onödan. Jag städade, duschade, la håret på tanter, lagade mat och så fikade vi så klart när dagens görande var slut. Jag mötte så mycket kärlek mitt i det riktigt fysiskt slitiga jobbet.

Men tillbaka till avokadon, det var en grönsak som var helt ny för mig, hade aldrig sett den där gröna knottriga saken som hon frågade om jag ville dela med henne vid lunch? Jag var van hemifrån att äta väldigt olka maträtter då båda mina föräldrar var duktiga kockar. Så klart att jag tackade ja, men se det var något jag ångrade. Gillade inte smaken alls, men duktig flicka reder sig alltid så jag tuggade i mig den där underliga saken som jag idag älskar.

Asså, den där kvinnan som jag bara mötte en gång, jag fick ju hoppa in när kolleger var sjuka hos de som inte kunde hoppas över, utan behövde sin dagliga passning. Jag minns att hon i sovrummet hade en liknande järnlunga fast en lättare variant, det hade ju med poliosjukdomen att göra. Det är så länge sedan, undrar om det var så, fanns det lättare varianter av järnlunga hemma hos folk?

Här droppar det ifrån taket, snön smälter och jag kikar då och då ut på lilla husets tak för där hänger snötäcket ner över takrännan och vidare ner som en gardin över ett fönster. Tänker att det kommer låta ordentligt när det glider ner på marken.
Här är så tyst, dripp dropp och lite tickande klocka, precis den urtystnad jag njutit av att betrakta i en del tv-program om gamla människor som levt sitt liv ensligt på landet.

Där filmaren har haft vett att fånga just det liv som levs på plats, utan störande bakgrundsmusik eller prat. De ofta slitna husen, köket med vedspisen, klockan på väggen, väderrapporten på radion, gubbe som hugger ved, skottar snö eller bärgar hö. Fåglarna och naturens skiftningar sekund för sekund, livet, ensamhet och likväl en trygghet i det repetitiva i livets gång.

Jag vet inte varför jag redan som barn hade en längtan till det tysta köket, när alla gått på morgonen stannade jag ibland kvar och hällde upp föräldrarnas rest av ljummen kaffeskvätt. En längtan redan då till ensamhet och tystnad, det här att bara vara, jag har nog skrivit det många gånger. Men för mig har det alltid levt sitt eget liv och längtan, tystnaden och ensamheten.

För hur ofta möter vi oss själva i den där tystnaden när tankarna nästan stillas helt av sig själv.
Hela livet rusar ju ständigt emot oss, det är så mycket en lite mänska ska lära, ställa upp på, finnas för under sin livstid. Man, barn, jobb, kolleger, vänner, resande, föräldrar, släkt ständigt på väg mot, till, ifrån. Med åren när det stillar sig något, då först finns tid att känna vem jag varit för att ta in vem jag blev.
Det är då det tysta köket får ge mig sina långsamma andetag igen, stillande min stressade hjärna.

12 thoughts on “Långsamma andetag

    • livsglimtar skriver:

      Tack, skriva är ett behov jag har. 🙂
      Det är som upp och nervända världen i Sverige nu för tiden. De som behöver omsorg, sjuk, gammal som ung kan nog känna sig dragna i näsan när allt mer dras in och resurser går till sånt vi verkligen inte har behov av i vårt land.

  1. lenaikista skriver:

    Det där fastnar jag alltid för: Program som bara skär en bit ur verkligheten, utan klipp eller bakgrundsmusik. Är det tyst så är det.

    En gång tog jag t o m ett sommarjobb för att jag blev så fascinerad av den urgamle (90+) revisorn som vägrade pensionera sig, fast han inte längre klarade jobbet. Några gamla kunder kände sig tvungna att anlita honom och en annan revisor (möjligen dottern) fick komma och fixa till efteråt. (Då blev han rasande.) Han måste ha varit ägaren, för han satt ensam kvar på ett stort kontor, och i bakgrunden tickade klockan: tick. tack. Som en dröm.

    • livsglimtar skriver:

      Jag är hopplöst fascinerad av den typ av realistiska filmer. En dröm jag har är att kunna koppla upp mig på nätet till en ljudlös kamera uppsatt mitt i Calcuttas myller eller Japan, Kina som direktsänder bara nuet. Myller av folk, händelse och handel.

  2. Anneri skriver:

    Allt var inte bättre förr men just hemsamariterna var nog en sån sak som faktiskt var bättre… vi jobbar hårt för att få hemtjänsten i vår kommun att minska på tempot men det har liksom gått troll i det där med att hemtjänst ska ha bråttom (enkelt beskrivet kan man säga att jag ”beställer” hemtjänst och vill ju – så klart – att de som har behov av hjälp ska få det av personer som inte ränner runt som skållade troll… men det sitter hårt fast må jag säga).
    Jag är nog lite som du – i stort behov av tystnad och, faktiskt, lite ensamhet ibland. Att få andas i sin egen takt, inget stress ingen press. Bara min tid. Inte alltid så klart men utan det kan jag liksom inte fungera.

    • livsglimtar skriver:

      Jag hoppas ni får ordning på hetsen, den mår ju inte en själ bra av, både de gamla och de anställda förlorar på det.
      Samma här, har behov av att bara vara.

    • Anneri skriver:

      Vi jobbar på det! Vi har ett upplägg som gör att vi betalar för tid hos den som har hemtjänstinsatser och som alltså borde innebära att man stannar längre = stressar mindre. Men… nej, de springer ändå. Vetefåglarna vad vi ska göra åt det.

  3. Meggie skriver:

    Ditt nedslag i ”förr”, så fantastiskt beskrivet att huden på armarna knottrar sig av nostalgiska rysningar!
    Minnena rinner över mig ungefär som kylvattnet längs fiskhandlarens och charkuteristens skyltfönster när jag ser vedspisen framför mig. Kanske finns där en kaffepanna med kokkaffe som sedan dricks på fat med en sockerbit.
    Jag växte upp i en visserligen stor villa, men vi hade aldrig annat än vedspis (och kokkaffe, haha) och när den gamla järnspisen tjänat ut införskaffades en ny, litet modernare emaljerad AGA-spis, men fortfarande vedeldad. Och den såg ju nästan ut som en elektrisk, haha…, det var ju ändå litet känsligt att inte ha som nästan alla andra.
    Det var alltid varmt och gott i köket, och spisen höll värmen länge, långt efter att man slutat elda. Minns när man om vintrarna kom hem med stelfrusna fötter efter skridsko- eller skidåkning, då drog man fram stolen till spisen, öppnade ugnsluckan och la ett vedträd i öppningen för att inte bränna sig och stack sedan in fötterna i ugnen för upptining.
    Önskar dig en riktigt lugn och skön jul och allt gott för 2018 🙂
    Kram M.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s