Tänk vilken tur att bli bjuden på middag av sonen, han borde blivit kock. Men nej, kockyrket är så sjukt stressigt, så det är nog bättre att laga mat hemma och njuta av det när man gör det, som jag ser att sonen gör, njuter av att planera, laga och bjuda andra på mat. Tack för att du finns ❤

Marinerat grillad lammracks med skivad potatis i ugn, cole slow som var något i hästväg så god och så persiljesallad med avokado, funderar på om salladen kan ha Persiskt ursprung, så god.

Vilken tur att få äta så gott. Jag sitter själv i vår stuga, de andra äter tillsammans i ungarnas hus, jag mår inte så bra, hjärtklappning som heter duga, funderar om något annat är på gång, har fryst och ryst, plus att jag får springa ofta och kissa, vilket är typiskt när hjärtat pumpar för snabbt. Men det går nog över har ju ingen temp, så det är nog bara hjärtat som är knasigt. Jag ska till min läkare efter nyår, kollas upp lite.

Under dagen gjorde Maken och jag en Italiensk smörgåstårta som får gotta ihop sig till imorgon i kylskåpet.
Gorgonzola, hackade svarta oliver och soltorkade tomater i olja, kesella, creme fraiche, finhackad vitlök, färsk hackad basilika och ruccola. Imorgon ska den garneras med italiensk skinka, cocktailtomater, svarta oliver och lite ruccola.

Mina ungar, att jag har sån tur med dem, välartade, duktiga med sina jobb, med barnen och allt i sina familjer. Men visst får väl även vi svenskar vara stolta över våra ungar, älskar dem så det värker i hjärteroten, känna samma ömhet som när jag ibland stod och såg på dem som små när de sov.
Oroas för dem, med dem och ständigt tro att de ännu behöver fostras av sin morsa hahaha!

Ungar får man på livstid om man är en något så när normal morsa, vilket som bäst betyder att de ringer och dyker upp, att de vill umgås, dela sina liv och barn med oss föräldrar.

Men visst har vi olika tankar om saker och ting, jag som född på 50-talet har ju min uppväxt och tids tänkande om tillståndet på livet vi alla lever.
De är födda på 70/80-tal har ju andra vinklar på tillvaron och inte är vi varken sams eller ense alla gånger. Tack o lov känner jag, fast det inte alltid är kul att bli osams, likväl ett friskhetstecken att våga bli osams, veta att vi är älskade ändå.

Många missar det där och lever ett överslätande duttiduttliv, synd om dem som inte vågar leva. Kanske är de rädda att bli uteslutna om de visar motstånd, rädda för att bli sårade lever de i stället i en backande livslögn.
Det här att vara rak och ärlig … rak och ärlig är banne mig inte alls det bästa alla gånger, glappkäften som just glappar. Många oförskämda typer framhärdar i att deras elakheter inte är elaka utan de är just ärliga och raka, vilket ofta sägs med stolthet.

Men, jag skulle aldrig kunna leva utan att på något vis alltid ta upp sånt som jag eller andra inte mår bra av, det där samtalet som många aldrig tar, skrämmer inte mig och mina vänner vet precis hur jag är med det där att prata, viljan att förstå, andra och mig själv.

Nu har jag glappat nog för denna gång, distraheras av stjärnorna på slottet på tv, han som sjunger så vacker ”Guldet blev till sand” Jöback berättar om sin uppväxt, pappan som super så hårt att mamman får släpa med sig ungarna mitt i natten till släktingar där de fick sova över och frukosten de åt med sin pappa på morgonen utan att det någonsin pratade ett ord om vilket svin pappan var och varför. Arma ungar som behöver växa upp i dessa tysta, rädda hem, med vuxna som inte tar sitt ansvar.

4 reaktioner på ”

  1. Anneri skriver:

    Ja du, det där med ungar… de blir liksom aldrig riktigt vuxna (jo så klart, de blir det men lite uppfostran kan de allt behöva – ha ha).
    Min son är född på 90-talet, när det du kallar duttiduttliv tog sin början på allvar. Men jag är liksom ingen duttiduttmorsa så här har vi varit osams så stickor och strån rykt men som jag ser det har det stärkt oss i relationen, inte stjälpt oss (och vi var så klart inte osams jämt).
    Som du skriver så finns de liksom med en hela tiden, man oroas och roas i en salig röra. Har just avslutat en heldag med sonen – inköp av möbler… jag kan säga att vi inte var helt ense hela vägen MEN det var han som skulle ha dem.

  2. livsglimtar skriver:

    Härligt att höra, låter som mig och sonen och för den delen dotter och jag då och då. Tack o lov att du inte är en duttiduttmorsa, sånt är inte mycket att ha som växande barn.
    Kram

  3. mycketyck skriver:

    Nu rann snålvattnet till när jag läste om all god mat. Jag har ju bara en lånepojke som jag säger, men han är lika mycket min som hans mammas. Duktig på att laga mat är han också. Krya på dig.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s