Gulag borde inte betyda lycka

När livslusten liksom sugs ur en, då går jag en sväng ner i källaren och letar efter böcker. Rena rama bingovinsten, så känns det när jag hittar en hel trave böcker och en feting till bok om Gulag De sovjetiska lägrens historia, den kommer jag verkligen att läsa.

För så där hundra år sedan fick jag en bok i handen som heter En amerikan i Gulag. Det är/var en av de bästa böcker jag har läst och väckte mitt stora intresse för Gulag och Ryssland, ryssarna. Om jag läste om boken idag, vet jag inte om jag ännu skulle tycka den var så bra. Jag har ju hunnit läsa otroligt många bra böcker sedan dess.

Så ni förstår att jag liksom invärtes skuttade när jag förstod vad det var för bok som stod där i källaren. Jag har läst de flesta stora ryssar och gillar den tunga stilen och känslan av att ta del av det riktiga livet som andra under olika hårda förhållanden lever. Att snudda vid andra länders folksjäl kan inte annat än kännas som en stor möjlighet att få ta del. Försöka förstå det som har styrt och styr detta mångfaldens stora folk, format dem till personer jag inte är speciellt förtjust i när de dyker upp i vår svenska tillvaro. Snopet va?

Med de flesta kommunistiska länders folks fostran följer en kärvhet, en icke social sida som inte tilltalar mig när jag möter den på ställen där de förväntas serva andra. Som med allt annat finns det trevliga, mycket socialt begåvade ryssar och rumäner, helt utan likgiltighet och roffarmentalitet. Jag hade turen att bo med ryska grannar under en del år, vi gick ofta tillsammans ut med våra hundar och pratade. Så mycket intressant som de berättade från sitt land, både bekräftade mina fördomar och gav mig nya, likväl en förståelse för vad fattigdom och förtryck väcker för mentalitet och inte är det bara negativitet det handlar om.

Nu ska jag ut i köket och skramla med kastrullerna, vi hörs.