Att betrakta eller betraktas

Under nattens ”små” timmar … varför kallas de små, kan vara de längsta i ens liv eller de sista om man får tro statistiken för dödsfall för att inte tala om tunga långdragna förlossningar. Där ligger jag och läser slutet på en bok och plockar genast fram en ny. Från romanen Morfin av Tomas Jacobsson till, En nästan vanlig man av Buthler & Örlund som tar fart direkt in i Stockholmska Stureplan med sina backslicksbrats, folk med pengar och inte alla gånger stil som de tror, flöde av droger och Bollinger, yta, yta till varje pris.

Där spatserar en finansman, välmående av slaget överklassman på väg till sitt arbete ner genom stan mot Strandvägen och dess alle. Där i mörkret den tidiga morgonen slås han brutalt ner och mördas. Sen följer jag mördarens väg upp genom olika tvärgator från Strandvägen, under tiden den mördade guppar i vattnet vid Nybrokajen precis som ett lik ska med huvudet ner och armar och ben spridda ut som om de sökte hjälp.

När jag där rännandes omkring med mördaren runt Strandvägens tvärgator fick jag plötsligt en så stark tillbakablick i mitt eget liv, minnen gjorde sig påminda. Jag jobbade som sekreterare på en tidning, där jag gjorde mitt jobb så effektivt att de insåg att min tjänst kunde dras in. Jag tänkte ofta att personen som satt där före mig varit oärlig i sitt arbete, sölat och förhalar, fått en knapp halvtid till att se ut som en heltid. Så där som en del slöa gör med sina jobb, vi har alla mött dem och ofta insett vilka som myglar och lite gör.

Jag sägs upp på grund av arbetsbrist, nu oroade det hela inte mig, då jag aldrig varit arbetslös, med en självklar inställning att det alltid finns jobb om man vill. Kanske man inte kan förvänta sig exakt sina drömmars tjänst eller betalning, men arbetslöskassa behöver man inte om man tar det man får, under tiden man jagar det man vill ha. Nu hade jag den stora turen att bli erbjuden flera tjänster på olika företag som låg i samma hus som sekreterarjobbet, men jag bestämde mig för att söka mig vidare till ett nytt ställe.

Eftersom det här var min starka, fysiska period i detta liv, mitt i skolbarn, jobb, umgänge, tusen och en prylar att hålla ordning på, så var det inte konstigt för mig att bjuda alla i huset på en buffélunch som jag självklart slängde ihop själv kvällen innan. Alla som jag ville tacka för en av mina absolut bästa arbetstillfällen var så välkomna upp i representationsvåningen som jag självklar fick låna efter ett samtal med högsta VD. Denna fantastiska våning som tidigare varit en kyrka med läktaren kvar, högt i tak och fönster så vackra med långa svepande vita luftiga gardiner, allt modernt och lyxigt renoverat.

När det var avklarat, så började jag min promenad ner till ett arbete jag skulle söka. Från Kungsgatan genar jag ner genom stan, Stureplan, snabbar på mina steg för jag är en sån som inte kommer sen, snarare alltid lite tidigare. Följer Strandvägen på den sida husen ligger och långt bort finner jag tvärgatan med advokatföretaget jag ska till. Väl framme möts jag av en lapp som sitter på den gammaldags hissdörren. Ur Funktion!

Konstaterar att företaget ligger många våningar upp, inte vad jag kände för jag som hade tagit mig dit på raska ben, lite flåsig var jag redan. Jag tar mig upp våning för våning, dessa gamla hus med sina vackra trappor, var inget jag just då ville trampa runt i. Väl uppe öppnas dörren och en flyktig, yngre kvinna släpper in mig och ber mig vänta i hallen möblerad som ett väntrum. Åhh, jag landar tungt på en bänk och tänker, lika bra att spraya lite astmaspray, så jag inte får mer känningar av det hela när jag ska intervjuas. Jag får sitta där rätt länge, upptäcker att en dörr står öppen längre bort, lite bakom mig, där inne sitter en man som ser mig lika bra som jag då såg honom, om jag vände på huvudet ordentligt.

Så kommer den flyktiga tillbaka och ber mig följa med.

In till den där mannen som suttit och studerade mig hela tiden jag satt i väntrummet. Det blev tvärstopp i mig, så obehagligt ställe, sitta och betrakta mig så länge och inte själv komma ut i väntrummet och be mig komma in. Nej, det här brackiga stället utan luft kunde jag vara utan. Vilket jag efteråt tänkte var lika bra, ett advokatkontor med överklassfasoner och jag som inte av födsel och ohejdad vana fått med med mig överklassens lilla signalspel om yta, rikedom och tillhörighet.

Jag tog mig lättad ner för alla trapporna och sökte vidare efter arbete, hamnade på ett kontor som innesäljare, en helt ny karriär där jag till min stora lycka vann första pris i jakten på att sälja mest.

Där ser man hur en bok med ett mord på Strandvägen kan dra iväg åt oväntat håll. Ett är säkert, jag kommer aldrig glömma den där betraktande mannen, bland det obehagligaste jag har upplevt i förhållande till att söka jobb.