Rimfrost var ordet

Som genom ett sagolandskap for vi hem med rimfrost i alla träd och buskar med en sol så silvrig genom moln att det var magiskt, så vackert att jag nästan började gråta. Förr som i yngre så var jag inte lika känsligt nära tårar när något påträngande vackert eller ömsint korsade min väg. Blir man känsligare med åren eller är det bara jag som blivit fjölig?

Vi var på väg från landet, till mamma med en ny telefon och lite annat hon önskade sig. Väl där mötte vi hennes tidigare granne, familjen från Syrien vars barn har adopterat min mamma som sin mormor. Deras släkt är utspridda över hela klotet och jag kan inte beskriva den sorg de måste leva med, sorg och ständig längtan efter alla sina nära.

Pappan har jobbat som kock i flera år och nu har även mamman fått jobb i sitt yrke som tandhygienist. De har fått förlängt boende med ett år, men var i hela friden tänker sig staten att dessa människor ska bo efter de tre åren kommunerna har skyldighet att ordna boende? Inte ens … eller framförallt inte ens en svensk får ju boende, de få boenden som finns går ju i första hand till asylsökande och vi alla vet att det inte finns boenden till alla. Jag känner med dem och den inre oro det måste skapa i dem att aldrig riktigt få slå rot. Mamman läste upp gymnasiet, bara en sån sak på ett nytt språk, pappan stannade vid grundskolan, men pratar utan svårigheter. Ungarna 12 och 9 år var/är föräldrarnas tolkar så som barn alltid blir som den uppsugande Wettextrasa deras hjärnor är när det kommer till inlärning av språk. Två söta ungar med kärlek till min mamma/mormor.

Innan mamma blev sjuk träffades de en till två gånger i veckan, mamma bjöd på svensk mat och bakat och fick ständigt god syrisk mat och bak från familjen. Min mamma köpte spel, leksaker och böcker till ungarna och än idag sa deras mamma att ungarna sa att ”dessa böcker har jag fått av S.” Vi fikade och pratade och sen skulle de åka, många kramar och mamma min ”hör till familjen” sa pappan. Så typiskt min mamma att skapa starka band till bra människor. Så satt hon där och blev så rörd när de gick förbi utanför.

Mitt i allt detta trevliga kaffe, prat och skratt trampar ”sonen som hälsade på sin sjuka mamma sist vi var där, han som var så trevlig” trampar förbi bakom vårt bord tillsammans med sin bror, bärande på prylar. Plötsligt slår det mig, mamman hans har dött i veckan. Nämen säger jag, kommer av mig, han tittar på mig och bekräftar mina tankar med tillägget att ”det var bra att hon fick dö.”

Sen säger min mamma till mig, ”nu har jag varit längst på den här avdelningen.” Hon som hela tiden blir kvar när nya vänner dör, i maj har hon varit där i två år, de är tio rum på avdelningen, så det har nog dött 11-12 personer på denna korta tid. Skrämmande, ett vanligt äldreboende som har blivit till dödens väntrum, allt bara för att de äldre inte får komma in förrän de är så sjuka och gamla att det bara är en tidsfråga.

Jaha suck, så min mamma som efter stroken sitter i rullstol med massor av minnen, liv kvar och social förmåga, hon kommer förtvina av just allt flyktigt liv som rinner ut, bara inse till slut att det är bara därför hon bor där för att släppa taget och gå.