Utmaningen har börjat

Samlar ihop den ilskna kroppen och tar mig iväg mot bussen. Precis utanför min port går en kvinna med rollator förbi och vi nickar lite till varandra, den där sortens försiktiga hälsning till okända. Tidigt kommer jag fram, sätter mig vid ett sk utebibliotek i en korridor och bläddrar lite i böcker.

Då kommer kvinnan med rollatorn och stannar upp vid mig, tror ni inte även hon ska in och träna. Vi sitter där och dräller ner med våra blöta snöiga stövlar, pratandes om sjukdom och att komma tillbaka. Vi bor i samma huslänga utan att tidigare känna varandra, vi pratar om torrsoprummet, där vi har ställt in skänkta böcker i bokhyllorna tills byggjobbarna tog över hela rummet och förstörde alla böcker med ett tjockt lager murbruk eller vad det nu var. Vi är arga tillsammans över att allt är utrensat, utan att fråga oss som bor där om vi ville ha det kvar.

Sen går hon in och tränar, jag väntar på min sjukgymnast. Sitter där och känner att migränflimret gör entré, suckar för mig själv och muttrar till kroppen att ”du är väl en jäkla svikare.” Men jag vet också att det numera inte blir huvudvärk, utan bara just flimmer, brukar sluta efter 20-30 minuter.

Sen startar jag träningen och tar mig igenom olika maskiner, sittande cykel var en ny upplevelse, mycket bra, 6 minuters uppvärmning, sen bar det av mot bensparkar och bentryck, rygg och armarna sträck, så där 30 gånger på varje maskin. Ååå så härligt, men förfärligt och jobbigt just med baksidan av låren och framsidan, kämpa, kämpa. Drömmer om när jag kommer sitta där med krut i benen och orka en massa.

Sen ny tidsbokning, tisdag och fredag nästa vecka och jag står där vid min sjukgymnast och kroppen signalerar svimma, men jag säger inget, ger fullständigt sjutton i det. Tar mig in i omklädningsrummet och möter en pratglad kvinna med mer rondör än mig själv. Nu är jag trött och vill bara vara, men vi pratar och pratar. Sen får jag sätta mig ner och snurra upp i en soffa nere i entrén, och jag oroar mig för hur jag ska ta mig hem. Upp med dig kärring, tänker jag för mig själv och trampar med trött kropp ut mot bussen.

Möter en anstormning av skolbarn med några vuxna som går emot mig, jag står still då ungarna går i bred front och en går in i mig. Sen hör jag en liten röst ropa Farmor! Men jag kände mig inte träffad, det finns så många farmödrar i världen. Så petar någon på mig och jag vänder mig om och där står han min älskade 9-åring och säger Farmor med frågande ton. Ja, vad i hela friden gör jag där, och vad gör han där? Han tillhör gänget med alla ungar från fritids, tror de har åkt skridskor. En kort kram och längtansfulla blickar delade vi, sen skildes vi åt. Vi ses på fredag mumlade jag, han och ännu ett barnbarn ska ju med till landet över helgen.

Nu känner jag mig stolt och glad, det här kommer nog bli bra för mig på en massa olika vis. Imorgon kommer jag att ha träningsvärk överallt …