Mamma till sin mamma?

Eftersom jag ständigt stickar vantar och sockor, så har jag blivit fena på att repa. Är jag det minsta missnöjd så repar jag varv på varv. Så den påbörjade vante som ligger på bilden, den ska repas upp till första hjärtraden, de ljust gröna är för milt, blaskigt rent av.

Visst är det konstigt att en mänska med ungdomens rastlöshet kan vara så tålmodig, sätt det mest pillriga i min hand och jag kommer pillra tills det blir som det ska. Många gånger har jag tänkt att jag skulle blivit en sån som reparerar stora väggbonader, eller någon slags konservator, heter de så, av sydda, vävda gobelänger.

Jag sydde i några år till en kemtvätt, det dök upp en man med små brännhål i sina fina byxor, brännhål från cigarettglöd, kunde jag laga? Jag letade rätt nyans av tråd och sydde, pillerill. Syntes inte, sen dök tanten som hört om mitt pillerill upp med dyrbar duk, med hål, jag pillrade ihop, utan att det syntes. Därefter kom de hit i omgångar för ryktet gick, med hål både här och där.

Minns min första kund, en ”fin” dam som ville att jag skulle klippa av en kjol och lägga upp den. Det var en ”äkta vara”, dyrbar och märkvärdig. Jag muttrade till den, kjolen alltså, en lång stund innan jag satte saxen i den, klippte och klippte det var en omlottkjol som var hur många meter som helst. Sen sydde jag upp den för hand med osynlig söm, meter för meter, syntes inte ett stygn och jag lämnade stolt över kjolen och blev totalt utskälld, för 150 kronor var verkligen ett oförskämt högt pris för mitt arbete. Nu var det här många år sedan, under de år mina barn var små och jag minns hur svårt jag hade att ta betalt och inte blev det bättre efter den kärringen.

Mitt roligaste minne var ambassaden som ringde, självaste ambassadören behövde hjälp med ett par byxor, kunde jag klara av det? Inga problem, en tjänsteman från ambassaden kom och lämnade och jag skulle ringa till ambassaden när de var klara. När de var klara ringde jag och ett dråpligt samtal utspelade sig på engelska med telefonisten. Hon frågar om mitt ärende och jag som plötsligt skulle tala engelska, kom bara på att säga att ”jag har anbassadörens byxor hos mig”. Hon lät väldigt häpen och frågade igen ”vad hon kunde hjälpa mig med?” Jag tjatade på och det stod helt still i skallen, vad sjutton heter skräddare på engelska. Fackspråk överlag kan man inte mycket om, eller hur! Klart att det löste sig, men lite pinsamt 🙂 var det och frågan hängde väl ett tag i luften, varför hade jag ambassadörens byxor hos mig? Jag var nog inte klok hörde jag på hennes tonfall.

Kan ni tänka att jag inte fick ett uns träningsvärk efter min start med träningen, bara samma kroppsvärk som annars, vilket betyder att tyngderna inte var för tunga till att börja med. Nästa vecka startar jag ordentligt med två träningspass.

Veckan har varit lugn med lite inslag av turbulens via min mamma, hon fick ju den telefon hon ville ha, en Doro som jag döpte till senilDoro. Från början bråkar hon med mig om den nya telefon hon har, luren tappar hon, sladden är ivägen, hela telefonen åker i golvet, hon har ryckt sönder jacket, så en har fått laga jacket, hon förstår sig inte på att ringa upp när den blinkar att någon har ringt, hon har svårt att slå siffror, snabbnummer funkar bäst.

Så kontentan är att jag under snart två år blivit snäst, fräst och skälld på i olika perioder. Jo, det är en mobil hon vill ha, vilket jag och personalen vet att hon inte klarar, inte ens de enklaste. Så jag är ju en elak typ, som inte går henne till mötes. Men då köpte vi denna Doro efter hennes önskemål, som står i sitt laddningsställ, tror nog att hon tror hon har fått en ”mobil”. Men det går inte lång tid förrän personal ringer från annan telefon och berättar att det bara tutar upptaget när man ringer med snabbvalen. Men vi kollade att det funkade, hur gör ni, frågade jag? De gjorde fel och det var mamma som vimsade till det hela, som vanligt.

Sen hade jag bokat in audiolog då mamma hör så dåligt och ville höja ljudet i hörapparaten, bokat tid, ringt boendepersonal, sett till att de fick kallelsen. Sen igår fick jag höra att en sjuksköterska hade kollat mammas öron och konstaterat, vaxproppar i båda öronen. Kunde de inte kollat det tidigare?

Så avbokades audiologen och fördtjänst. Hur det hela ska ordnas ”visste inte mamma” för sköterskan var bara tillfällig där och ”visste inte hur de gör där.” Så får jag börja om, ringa den personal som har ansvar för mamma ”visste inget”. Jag ringer sjuksköterskan, en manlig ny för ordinarie är på semester. Jo, doktorn hade sagt att de anhöriga skulle köpa receptfria droppar på apoteket. Sen skulle det droppas mån- onsdag och på torsdag kommer läkaren och gör sitt. Jaha, kunde de inte ha dessa droppar hemma på boendet? Så igår satt jag en halvtimme i kö på apoteket för att få köpa dessa jäkla droppar.

På söndag på väg hem med de två barnbarnen som ska med till landet i helgen, så får vi åka in på ett besök och lämna dropparna. Så mycket besvär mest hela tiden med allt runt mamma. Känns jobbigt med hennes missnöje om än det ena än det andra. Det är ju mig hon påfrestar med sitt dåliga humör, det är ju jag och maken som ordnar allt. Jag förstår att det inte är lätt att bo så där med så mycket nytt folk hela tiden, fast de har en grupp personal som har jobbat länge, som verkar stanna kvar. Mest underbara invandrade kärleksfulla människor på rätt plats, finns ursprungssvenskar också, men inte så många.

Önskar så att min syster fanns i livet, dels var hon favoriten och sen kunde vi delat på detta, avlastat varandra. Fel dotter blev kvar i livet, sån otur för mamman.

Trodde aldrig att jag skulle bli mamma till min mamma.