Överlevde

träningen, men det var kämpigt idag. Tänkte hoppa över den sista maskinen, men satt och bida min tid en stund och så tog jag nya tag och fixade sista maskinen och gick hem stolt och nöjd. Hahaha, gick sakta mot bussen, hem med trötta steg, darrande ben, flåsande och kände mig sjukligt trött. Soffan här kommer jag krypande, håller dig sällskap i eftermiddag. 🙂

Min vän A berättade i telefonen att mitt arkiv visst fanns med här inne, jag letade upp inloggningssiffror och gick ut och in igen, skrollade ner av bara sjutton och där låg mitt arkiv och bara väntade på att hittas.

Tänk att jag har skrivit så länge och så mycket sedan 2006, det är tydligt det att vill jag veta något om min egen blogg så är det A jag ska vända mig till. Kan ni tänka er att vi två möttes genom Aftonbladets blogg på femtonhundratalet eller något sånt. Inte klokt så åren går, några gånger har vi träffats med våra respektive och haft det så trevligt.

A och jag umgås per telefon, vi har säkert pratat i minst ett år om man slår ihop alla årens långa samtal. Hon har varit mitt allt vissa stunder av förvivlan när kroppen vek sig mer och mer av njursvikten, sorger, oro och besvär, allt har hon lyssnat till. Hon har också varit den jag har skrattat så gott med, skämtat med, pratat skit med och dragit upp nya riktlinjer för hur ett liv också kan levas. Kan ni fatta att hon har läst hela min blogg, från första inlägget till nutid, vilket fan, helt otroligt.

Ja, där man minst anar det kan en vänskap gro och utveckla sig till något fantastiskt. Jag har aldrig haft svårt att få vänner, men riktiga vänner, har man en handfull i mogen ålder är man otroligt rik. Många vänner möter upp i livets omväxlande dans, vi dansar som förr, både snoa, tango och vals så länge det behövs.

För ni har väl också insett att människor kommer till er i olika delar av er utveckling, plötsligt stod de där med allt ni behövde för stunden. En del gav ångest och tårar i sitt handlande, andra bara kärlek och välvilja och alla var de det bästa som kunde ha hänt er. (Bortsett från övergrepp och annat ruskigt man kan råka ut för.)

Personlig utveckling kommer inte utan motstånd och ibland har det gjort så förbannat ont att hela jag har fått vändas ut och in för att hitta den röda tråden som för mig vidare. Aldrig att jag niger och tackar för smockan när jag är där mitt i eländes elände. Men att efteråt titta bakåt på milstolparna ger ju skönt befriande aha känslor, det är då jag tackar de som gav mig smockan. De var ju mina bästa lärare, de som fick mig att stanna upp och titta på mig själv, ifrågasätta mig själv. Lärde mig att säga ifrån, sätta gränser, se mig själv.

En del tror att de vet hur de är, men jag kan lova dig att din bild av hur du är, inte är samma bild som andra ser av dig. Det är ju detta som är så spännande med våra egna liv, att vi inte bara är vad vi själva tror, utan vågar vi fråga andra hur de ser på oss, så får man så intressanta inblickar i det där självet som alla dras med, utan att se.

Livet är stundtal så livgivande att jag inte förstå hur jag ens för en sekund kan bli dyster. Men av samma pricip som ”inget ljus utan mörker” så förstår ju jag att vi alla måste ha våra dalar för att inse när ljuset kommer.

Nu är det dags att gå ut i köket och skramla med kastrullerna, Icas buffé har lockat mig att laga ”Lammkorv med rotfruktsstomp & senap.”

Fridens liljor på er alla!

 

 

3 thoughts on “Överlevde

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s