Usch …

ibland är jag allt det där jag inte vill vara, vad kan man göra åt sig själv för att vara annan än den man är? Jag är i stort sätt aldrig osams med folk, det ligger inte för mig att strida om allt och ingenting som vissa som tänder på alla åtta för minsta lilla och rätt ska de ha, inte tu tal om annat.

Jojo, humör har jag så det räcker och blir över, en rapp trut dessutom, men oftast är det mina nära som jag ryker ihop med. Varför är det svårast med just de närmaste?

Varje ord och tonfall vägs på våg, det antas och tros en massa och onödiga ord bara slinker iväg. Ungar som vuxit upp för länge sedan lever sina självklara liv med partner de valt, ungar de fött, jobb de sökt, men morsan kunde de inte välja. Jag tror att alla familjer har en som låter och en som liksom bara svävar där bakom, åtminstone har det varit så i min familj i tre generationer.

Min mamma var stark och styrde jobb, hem, barn, fostran och allt annat tror jag, pappa han svävade osynlig, utan det där självklara ansvaret mamma hade hela tiden. Det var hon som skällde, hon som satt uppe oroligt och väntade på tonårsjäkeln till unge, det var hon som gick till föräldramöten, hon som fördelade veckopeng, hon som kramade, hon som visade kärlek, hon som grät när det blev för mycket tonårstjafs. Det var HON helt enkelt som var allt det där ett växande släkte behöver.

Det var henne jag hade alla mina duster med i tonåren och långt därefter, våra telefonsamtal var långa, givande och så ibland brann det en säkring både hos mig och mamma. Genom stickor och strån, rök och eld har vi gemensamt tagit oss fram till en punkt där allt liksom la sig. Men visst blir vi osams än idag, men absolut inte i närheten av förr, det handlar mer om att jag har blivit mamma till min mamma och hon förstår inte riktigt allt längre, fast hon samtidigt förstår så förbaskat väl. Jag kan inte köpa en elektrisk rullstol till henne, hur mycket hon än vill det, hon skulle dra iväg och inte hitta hem eller se bilarna på vägen. Hon rullar sin rullstol med fötterna nu och kör ständig över andras fötter eller backar in i andra, så en elektrisk rullstol skulle aldrig fungera. Stroken tog både del av syn och annat livsviktigt för att klara sig själv.

Hon kom delvis till korta i sitt liv med fostran, det är inte lätt att fostra, vara klok, klar och ha en rak linje hela tiden, hon är ju bara en vanlig människa. Samma för mig, bara en människa jag med, det är nog så det är för de flesta av oss som får barn, vi kommer till korta då och då.

Men det får man förlåta sig själv, att man inte visste bättre just då i det nuet, vad man alla gånger gjorde eller sa. Det är ju efter att jag fick egna barn som jag fick en ny insikt om hur det är att vara förälder, mamma, inte bara för mig utan även för min mamma och ännu längre bort min mormor, hur hon var som mamma. De flesta av oss gör så gott vi kan och några är ingen hit som föräldrar.

Det här jag började med att jag skulle vilja vara en annan stämmer, men bara på vissa bitar. Jag vore ju inte just mig själv, om truten täpptes till, men nog avundas jag dem som har något fel på truten, de som aldrig verkar ha åsikter, inte behöver tänka sig för när de öppnar munnen. Lite så, tystnad, kunde kanske inte skada.

Äsch, det är bra med folk som har mål i mun, i min familj behöver de inte gissa vem jag är eller vad jag tänker eller tror om saker. Det kan väl vara bra med sådana människor också, fast mina ungar nog får nog ibland, ska jag vara ärlig får jag själv nog ibland. 🙂

2 thoughts on “Usch …

  1. bergalott skriver:

    Öppet och varmt skrivet om dig själv och mamma – och igenkännande. Vi har säkert alla våra egna historier om just våra mammor och hur de var och vad de gjorde.
    Lite tråkigt att hela den stora biten med att lösgöra vissa människors psykiska problem ska eller skulle härröra från mammorna. Det är lite synd tycker jag, för de var/är i regel ensamstående på ett eller annat vis. Utan pappor till barnen eller pappor som fysiskt finns, men som inte ställer upp på det basala utan gömmer sig i att de måste jobba. Tja, den där vanliga du vet. Vet inte om 50-talet med mammorna hemma gjorde barnen lyckligare men som det är idag ser det för bedrövligt ut. Så tycker jag (bäst att skriva).
    🙂

  2. livsglimtar skriver:

    Jag går ju på känsla och inbillar mig att en större del av barnen på 50-talet mådde bra mycket bättre än nutidens barn. Då var ju samhället intakt och alla hade sina platser, från tanten som stack ut skallen ur fönstret och skrek på ungar som inte skötte sig ute till en skola med auktoriteter, ordning och reda. Inte som nu när samhället har flutit ut till ett ryggradlöst flum där ungar inte har de ramar de så väl behöver i uppväxten för att känna sig trygga.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s