I mitt paradis på landet visade termometern enligt maken -21 i morse och snö finns det så det räcker och blir över. Lallar upp, äter frukost till glädjande rop och skratt från barnbarnen som kämpade runt i snön med sin pulka. En stund senare är min nioåring sur och behöver prata lite med nyvakna farmor, det är inte lätt att vara äldst, som ska vänta längst, klara mest, förstå allt och inte får bete sig alls.
Sen får ettåringen fnatt, snö är ingen hit enligt henne, det skriks och klagas i mammas famn medans pappa gör upp en eld, här ska grillas korv vid eldstaden han själv har gjort. Sen försvinner mamman, ettåringen och nioåringen hem, pappan släcker elden, packar ner allt i källaren igen. Kvar i snön sitter en missnöjd treåring med mössan nerdragen nästan helt över ögonen, så han missnöjesvrålar.
Pappan, han går fram och tillbaka med prylarna och skitungen bara ylar, jag öppnar dörren och säger åt honom att ”Sluta skrika, gå hem till mamma”. Tyst blev han, tänk så ungar kan köra med föräldrar. Minns så väl hur vi tänkte ut vad vi skulle göra, det ska lekas i snö, dras iväg och åka pulka och grilla korv. Vi ska vara lyckliga familjen och umgås och ungjäklarna hahaha! Otacksamma, griniga skitungar som bara skriker och gnäller, men det skriver aldrig folk något om, de sätter in lyckliga, soliga bilder från fjällen eller andra snödrivor där alla ser glada och lyckliga ut.
En vuxens planer om vad som ska hinnas med är nog rätt ofta för pretentiös för ett barn, barn kräver inte så mycket som jag tror att föräldrar tror. Tänk alla år vi släpade runt på ungarna, så fort vi skulle bort var vi som romer med halva boendet nerpackat i vagnen och extra kassar, det gällde att tänka in alla eventualiteter. På somrarna med stora motorbåten var det ett evig hivande upp och ner från fören. Ungarna nådde inte fören 1,20-1,30 ovanför vattenytan, jag drog dem upp och armarna sträck, släppte ner dem hur många gånger som helst per dag.
Vilken tur att jag var i mitt livs starkaste ålder, tänk så mycket arbete det är att ha familj, inte bara ungarna som tar upp ens tid, det ska jobbas, städas, tvättas, tusen och en prylar att sköta om. Men det är de mest ljuvliga åren med allt som hör till, att få barn, fostra dem, all omsorg dygnet runt är värt varje uns av suck och stön under resans gång. Det tänker jag, känner jag varje gång de ringer, dyker upp och vill dela sina liv med oss gamla päron. Vilken ynnest att de vill ha kontakt, umgås helg som vardag, ofta, väldigt ofta tänker jag på de som inga barn har, eller de vars barn inte vill ha kontakt. Ensamhet, självvald är frihet, påtvingad en slags sorg, kanske tänker man ”tänk om” när andra har sina ungar hos sig.
Som myntet har allt två sidor, att bli förälder gäller på livstid, det går inte att ångra sig när man blir osams, någonstans måste man lära sig att vara vuxen, tänka, ta ansvar, fast man kanske som nioåringen bara vill tjura ett tag, vara bångstyrig. Jo, jag kan bli så förbannad och tjura kan jag också, men det går alltid över. Barnen växte och gick igenom alla sina faser, jag fanns där, motvilligt ibland, trött som jag vet inte vad, men där var jag. Nu är barnen vuxna och jag finns ännu där, argsint, tjurig, påstridigt egensinnig, jäkla morsa som har svårt att hålla tyst.
Lugn, kärleksfull, generös, gladlynt, jag finns där när jordbävning gungar världen, när regnet öser ner eller snön bara faller, så finns jag där. Stöttar, lugnar, lyssnar och kommer med råd, står fast vid ja eller nej, oavsett om jag är obekväm. Ett kan man, lita på mig och det tror jag är en bit av mitt innersta väsen, ärligt pålitlig helt enkelt, både för dig och mina nära när det kommer till kritan.
Livsglimtar 
❤