Två gånger har jag mött mig själv

Tänk att jag blir full i skratt åt mig själv ibland, jag virrar till saker så vi båda får skratta gott här hemma. En kväll frågade maken om ”jag var trött igår när jag gick och la mig?”

Nja, sa jag som alltid kommer i säng väldigt sent, vad då, vad menar du? ”Jo, imorse när jag satt och fikade upptäckte jag att du hade ställt TV-dosan på laddning i telefonens laddare.” Men sånt är ju självklart i min värld, jag har även försökt svara i  TV-dosan när telefonen har ringt. Svarar i mobilen och tror det är något fel på den, hör inget. Upptäcker att öronsnäckorna är inkopplade, tar en stund att stoppa in dem i öronen.

Igår hämtade jag ett jätte UFO på posten, en sport-bh hade jag tänkt mig, fick upp en bh med kupor stora som jag vet inte vad. Antingen har jag skrivit fel i beställningen eller så har de packat fel, den är nu nerpackad för retur.

Maken flög till London imorse och denna gång kom han iväg, förra veckan skulle han till Holland, men det blev inget av med den resan. Det var då folk krockade i mass på väg till Arlanda och flygresorna blev inställda. Jag saknar aldrig resandet utomlands längre, jag vill bara till huset på landet, dit längtar jag ständigt. Men jag kan tänka mig att ta 9-åriga barnbarnet med på en resa till medelhavet, en lugn resa med bad, mat och massor av prat. Dra upp tempot kan farfar och barnbarnet få roa sig med, bada lär väl bli deras grej, eftersom jag inte ska bada i pool. Det skulle vara såå roligt att bjuda grabben på första flygresan, se hans förväntan och spänningen med flygandet.

Jag var sjutton och skulle fylla 18 första gången jag flög, ensam till Rimini Italien. Jag var bara tvungen att resa själv, klara mig själv. Jag ska inte gå in på detaljer, men bilsjuk, båtsjuk och en dålig skolstart med nervöst illamående gjorde livet så surt för mig i så många år. Så denna resa var jag som sagt tvungen att göra ensam för att få ordning på mina demoner, rädslor att må illa på fel ställe. Inte så att jag kräktes inför andra var som helst, inte alls, utan mer ett ulkande och så hålla koll på toaletter, var de fanns, ifall att. Trygghet blev det att ha en påse i väskan och vattenflaskan. Blev också fena på att tala ner mig själv, långa andetag, in och ut, hemsnickrad självhypnos. Det var första resan av många jag gjorde själv i Europa, det var ju underbart att resa själv och jag lyckades bemästra en stor del av ”måillafobin”, så jag åtminstone kan hantera den skapligt i nutid.

Att klara sig själv har jag aldrig haft problem med, jag har rätt gener, glada, pratiga och sociala vilket underlättar om man reser eller gör saker själv. Men den där förbaskade lättheten att må illa och hur starkt den ändå sitter i mitt undermedvetna. Vilket trixande genom alla år och ni kan ju tänka er hur det var för just mig att bli så illamående som man blir av njursvikt, vilken ångest. Sedan större delen av mitt vuxna liv, har jag alltid en vattenflaska med mig, den flaskan med det gudomliga vattnet har hjälpt mig så många gånger i livet.

Det finns så mycket vi människor ska släpa på, våra ryggsäckar kan vara otroligt stora, fast osynliga. Jag ser frisk, stark och ” normal” ut och likväl kan jag dras med ett så stort handicap som inte syns. Tänk om vi alla hade lite större öppenhet om våra problem, då skulle de kanske krympa ihop och bli mindre. Vi är olika och tur är väl det, vem skulle vilja möta sig själv där ute så fort man tog sig en sväng.

Två gånger i mitt liv har jag mött mig själv, det låter väl något eller hur? Första gången var när jag mötte min ena efter mig i ålder halvsyster, vi var vuxna och hade våra barn. Det var löjligt, vi pratade i telefon väldigt mycket innan vi träffades. Hon sa min meningar och mängder av mina åsikter. Det var bara så märkligt, jag kunde ju nästan sluta prata och bara nicka. Gemensam nämnare var vår pappa, gener igen, alltid lika spännande. Inte en sekund av gemensam omgivning eller människor i uppväxten, inte heller pappan, då jag fick kontakt med honom först i slutet av tonåren, tror jag var 18 år första gången jag mötte honom.

”Andra gången jag mötte mig själv” var här i området, på en bänk i eftermiddagens sista strålar satt en äldre kvinna och såg ut som mig. Vi började faktiskt prata för vi såg ju båda att vi var så lika, trots åldersskillnaden. Sen upptäckte vi likheter i tankar och göranden, det var faktiskt mer magiskt än mötet med min halvsyster. Vi träffades en gång efter bänkmötet och drack te hemma hos mig. Jag är en kaffemoster, men drack te för jag hade sån magkatarr just då. Hon säger när hon kliver in i hallen att hennes mediala manliga vän, nyss sa i telefonen att ”hon kommer bjuda dig på te” och då hade jag inte ens hunnit fråga vad hon ville ha, kaffe eller te? Märkligt, magiskt, som att se sig själv äldre många år i förväg. Hon blev sen sjuk, frisknade på sig och reste ut i världen, vilket var hennes sätt att leva. Våra vägar skiljdes åt och idag tror jag inte hon lever längre. Det var ju så många år sedan, jag glömmer henne aldrig.

Jaha, som vanligt drog mitt inlägg iväg både hit och dit. Jag är lycklig över alla människor jag har mött genom livet, så mycket kärlek och skratt jag har blivit bjuden på, tacksamheten är stor.

12 thoughts on “Två gånger har jag mött mig själv

  1. lenaikista skriver:

    Igenkänning! Nervösa kväljningar hade jag mycket problem med i min ungdom, fick ha halstabletter med på tentorna. Och min första utlandsresa gick till Rimini när jag var 18, men jag åkte med en kompis. Jag vill INTE resa (eller öht uppleva saker) ensam – inte bara för att jag har noll lokalsinne, utan när jag provat märker jag att det är viktigt för mig att dela upplevelsen med någon. Annars trivs jag utmärkt bra att vara ensam och har inga som helst problem att prata med främlingar, be om och få hjälp etc. Så jag kan nog verka säker.

    Precis som en kompis med jättesäker framtoning, som plötsligt inte vågade fråga efter priser på färjan: ”Nu får du se den andra NN,” sa hon. Så ja, öppenhet om de knepigheter vi alla har tror jag är förlösande. När jag ex vis berättade för tandläkaren om mina kväljningar kunde vi hjälpas åt att lösa det.

  2. livsglimtar skriver:

    Där ser man, vi kanske är fler än vi tror. Nämen så märkligt att vi åkte till samma land och stad vid 18-års ålder. Jag har nog alltid velat vara ensam när jag mår dåligt, att åka själv gjorde att jag kunde ta hand om mig själv och mina reaktioner, slapp bli stressad av att vara uppmärksam mot andra. Tog jag kontakt så var det när det passade mig själv, vilket jag inte har svårt för, jag är sån att jag pratar med folk i alla möjliga och omöjliga situationer. Men samhället här hemma är sig inte likt längre, jag undviker invandrargäng och för den delen invandrade män, känner mig rädd, osäker. Nu för tiden är jag sällan ute som förr, så sannolikheten att just jag ska råka illa ut är nog minimal. Men åker jag taxi vilket jag gör ibland, så är det nästan bara invandrade män som kör och jag har haft så många intressanta samtal med berättelser om deras liv, hemländer, flykt och tankar om Sverige och allt annat, världens bästa resor med dessa män.

  3. lenaikista skriver:

    Jag har inte heller svårt att slå mig i slang med människor när jag vill, och ett stort behov av att få vara ensam när jag så vill. Fast kanske inte i främmande miljöer? Är rädd för allt möjligt (djur, vatten, mörker, höjder), men märkligt nog inte för människor (iofs har jag heller aldrig råkat illa ut). O om jag var rädd för invandrare skulle jag aldrig kunna gå utanför dörren 😉 .

    Människan är sammansatt o obegriplig även för sig själv, det är bara att konstatera.

  4. livsglimtar skriver:

    Vi är mångfacetterade skapelser inte tu tal om det. Vi har genom åren fått folk från Chile och Bosnien, mina barn har gått i samma skola som deras barn och jag har vänner och bekanta i de ”grupperna”. Körde skämtsamt in varuvagnen i en chilensk väns ända häromdagen när jag fick syn på henne vid matbrödet på Ica. Vi skrattade och kramades, pratade livet, ungarna osv. Har aldrig oroat mig, tvärt om berikats och delat med mig, men de vi har fått hit de senaste åren …
    Gäng som kommer hit, rånar och misshandlar, inte ens gamla tanter på väg till kyrkogården klarar sig, Näää fy fan, inget vidare tillskott i vår kommun, fast det som alltid finns bra och normala människor som lik oss vill leva ett normalt liv som också flyttat hit.
    De invandrade sk ensamkommande män är det nog klokt att vara rädd för, hålla sig undan, för att slippa råka illa ut.
    Jag har nog kunnat resa ensam så mycket förr tack vare min uppmärksamhet av omgivningen och tänka sig väldigt noga för på vägen hem på nätterna. Samma i Stockholm, jag var ju diskobrud och har verkligen varit ute på nätterna i huvudstaden förr när det begav sig. Inte var jag rädd då heller, men vaksam och nykter.

  5. Gina skriver:

    Åh så roligt att prata med dig tidigare idag! Är alldeles varm i hjärtat! Vet du, jag åkte också till Rimini på min första utlandssemester när jag var 17 år. Nu ska jag läsa vidare bland dina fina texter. Kram!

    • livsglimtar skriver:

      Jaa, det var verkligen jäkligt upplyftande, hoppas du pallade jobbet utan att bli helt utmattad. Helt otroligt att vi nu är tre som åkte till Rimini i 17-18 års ålder. Fanns det få ställen att åka till förr eller hur kan det komma sig? Vi hörs Kram ❤

  6. Gina skriver:

    Ingen fara, fick så härlig energi efter vårt samtal! Väldigt lustigt det där med Rimini, tror det var rätt trendigt just då, måste varit sommaren 1982. Köpte blandband på discot och tyckte strandvakterna var så snygga 😂. Det var jag och min klasskompis Anna som åkte dit, det lustiga är att du träffat henne på den festen hemma hos mig. Mina Uppsala-kompisar. Så liten världen är och jag ska berätta mer konstigheter nästa gång vi pratar. Kram!

    • livsglimtar skriver:

      Aha konstigheter är det bästa som finns, ser fram emot dessa samtal. -82 föddes sonen så jag var där många år före dig, tror typ 1972. 🙂

  7. livsglimtar skriver:

    Tror Rimini på den tiden var ”da skit” som de säger nu. Jag tog en bussresa via bagaren i San Remo till Monaco, så häftig resa. Klart jag var in på casinot och en massa annat och vacker var det och lite pirrande med allt jag hört om de kungliga i den lilla stan.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s