Så där ja, efter ymnigt snöfall kom solen och jag har tänkt klä mig rejält och sätta mig ute på altanen på en stol med filt runt kroppen. Tänkt skrev jag, min hjärna den vill alltid saker, innan den har frågat kroppen om lov. Om hjärnan fick som den ville skulle den ställa kroppen i ett lämpligt hörn, vänta in skrället och se om det överhuvudtaget är något att räkna med.
Vet ni, det är så svårt att komma över besvikelsen och frustrationen av att inte ha en fungerande kropp. Om jag satt i en rullstol skulle jag med säkerhet vara lika frustrerad, men dock veta varför jag sitter där och inte ena dagen kunna gå som andra och andra dagen vara helt slut och lealöst flåsande. Det är det där att inte fatta varför det aldrig blir någon fysisk ordning på mänskan, jag är stark, envis och vill. Det går ju för många andra, varför inte för mig?
Igår ringde min goa njurläkare upp mig, vi kom fram till en halv blodtappning på måndag, det finns ju olika sorters järn i blodet och en hänger för lågt och Hb:t gränsar för högt. Att inte utarma systemet är ju viktigt och jag litar på min läkare, fast jag ibland är mer röd person som upplever henne mer grön. Vilket på svenska betyder att jag är en resultatmänniska som vill ta i och komma igång, komma fram och hon mer en jävligt försiktig general med empati. Då blir jag stora stygga vargen som blåser av bara faAn på min gröna doktor, när vi är klara har hon mjukt pratat mig fram till ett resultat som både hon och jag kan leva med. 🙂 Hon e smart!
Sen hade hon läst nya läkartidningen om IBS och tänkt på mig, ville att jag skulle läsa artikeln och fundera om något kunde vara användbart för mig och var vi i så fall kan få tag i det hela. Hon vill så gärna hjälpa mig, men det är svårt när man inte vet vad som är upp eller ner på kroppskrället. Vad är fibromyalgi, IBS, hjärtklappning, biverkan från immundämpande medicineringen? Lägg en njurtransplantation ovanpå det hela, så förstår man att just min kropp, kämpar.
Denna helg har vi släpat 20 kilo fågelfrö, nya kokosnötskal med mat i och jordnötter till landet. Maken är ute i den solfria zonen, 🙂 sjutton att solen aldrig lyser som önskat, han fyller nu på alla matare och trampar upp ett område där större fåglarna får sitt och jag kan tänka mig att rådjuren äter resten under natten. Mina älskade kråkor hänger med i varje rörelse, de vet att det vankas mat när vi dyker upp. De var tre från början, men nu saknas en, jag utgår ifrån att den är död och det gör mig ledsen.
Redan förra helgen bestämde vi att denna helg ska vi städa, torka av, bädda nytt, vädra sängkläder, göra fint till påsk. Allt som jag tycker om att göra, hålla rent och pynta till vi kommer nästa gång. Men nu verkar det som om jag/min kropp inte klara mer än det basala, hålla sig själv ren och klä på sig. Suck …
Igår fick jag långväga samtal från nära och kära som åkt till solen och värmen, önskar så att resan blir så bra som de önskar. Själv vill jag inte ens tänka på att lämna landet, det har jag gjort så många gånger tidigare i livet att jag väl enligt MP som medborgare borde skämmas över allt utsläpp jag har medverkat till. 🙂
Nu ska jag märka upp nyköpta kläder till min mamma, som vi lämnar in vid besöket på vägen hem på söndag. Alltid tänka på andra, glöm aldrig det … man mår faktiskt bra av det.
Livsglimtar 