Snesteg

Ibland känns det som om dagarna jag har flyr, som om något jagat dem på flykten. Jag tänker ofta på alla dagar, timmar, sekunder jag har levt som i ett väntrum. Bara varit där i tiden utan att ens tänka, förstå att tiden i evighet rinner mot mitt personliga slut.

Normalt sätt är jag ingen dysterkvist, men tankar flyter upp och tar man tag, rensar i alla sina pärmar med papper och foton, då kan man få åka på en minnenas parad rena bergoch-dalbanan. Maken gör samma sak, vi har ju mycket gemensamt efter över 40 år. Läser brev jag skrivit genom åren till min mamma, vi har ju även hennes livs papper och fotobesparingar. Vi badar i grattis kort, viktiga faktabrev, sentimentalt sparade papper och bilder.

Jag skriver till min mamma om svärmors resa ner i dementa avgrunden hur jag spelade en stor roll i att få henne omhändertagen. Hur både svärfar och min man känslomässigt stelnade i ett ingenting av handlingskraft när sånt behövdes. Jag fick ringa mina kollegor som hjälpte till, såg till att hon snabbt fick en plats med personal och låsta dörrar. Går ju inte att ha en svärmor som virrade sig ut och bort i bara koftan mitt i vintern. Innan hon helt tappade greppet om oss, barnbarnen och livet så ringde hon mig när hon var rädd och orolig, hon blev lugn av mig. Så sorgligt, min snälla svärmor som jag önskade nära vänskap med, som jag ville dela mina barn med.

En gång fick dottern sova över efter mycket bråk från svärmors systrar som ansåg att jag av elakhet inte lät svärmor passa barnbarnet. När vi hämtade 2-åriga dottern berättade svärfar att svärmor tidigt på morgonen gick förbi rummet där vårt barn sov och undrade vad det var för dam som sov där inne?

Jag fick ta mycket skit från svärmors systrar, det hotades om indragna sparpengar till 2-åringen och jag var väl hin håles utskickade. Jag var yngst, klokast, med mest erfarenhet av senila människor, men sånt förstod de aldrig, de var både korkade och elaka. De skulle själva en i taget bli omhändertagna pga just senilitet, den sorten utan återvändo.

Dottern med familj kom hem efter en vecka i solen och jag suckade lättad, en trevlig vecka och flyg fram och tillbaka utan konstigheter. Igår ringde hon och grät, verkar ha fått tillbaka kristallsjukan. Yrsel, kräkningarna, arma unge och stans sjukhus har självklart fullt enligt 1177 och all upplysning man kan tänkas ringa talar bara om att, öron, näs o hals har gått hem för dagen, det är stängt, överfullt. Tryggt samhälle, skulle inte tro det, men låt gärna 9000 vuxna män stanna och studera eller inte studera, dräll omkring i vårt samhälle till en kostnad av en million per år och person. Vi har råd med det …

Dottern gråter är så mammig säger hon, frågar om jag är mammig? Ja, ibland, men jag har ju aldrig haft samma förhållande till min mamma som dottern har till mig. Så jag har aldrig ringt min mamma, utan nära vänner som har lyssnat och funnits. Dottern gråter över att det måste vara svårt att vara mammig när det är som nu med min mamma, lätt senil, strokevimsig med guldfiskminne om nutiden. Den andra tiden när hon levde, den hänger ännu med rätt bra. Så gråter vi båda i luren och jag säger att hon nog kommer må bättre imorgon, bara hon får sova hela natten.

När vi slutar prata är jag yr i huvudet, som om jag blivit smittad och så är det nog via inlevelse och empati. Men jag är ju van att vara yr, har ju olika modeller av yrsel som jag kan gradera när de dyker upp. En är en rest från avslutad antidepressiva tabletterna, du milde tid så hemskt med konstiga sus i öronen, gung och ljud som switch, varje morgon när jag har sämre perioder, annars kan det komma när som helst på dygnet. Sen är det lägesförändringsyrseln, från sittande till stående, hoppande blodtrycket gör sig påmind. Sen har vi snestegsyrseln som gör att jag tror folk ute, tror att jag är onykter, ibland har jag svårt att gå rakt, det vill dra sig åt höger hela tiden. Sen den värsta sorten, när som helst när jag är ute och går eller handlar, var som helst från lugnt välmående till svimmande silvervita gungandet som gör mig halvt blind, svetten rinner och knäna viker sig. Bara måste sitta och finns det bänk eller stol sätter jag mig ner, annars blir det vilket golv som helst eller bara marken ute. Jag kan det där med yrsel, jag lovar.

Snart ska vi iväg till sonen och lämna påskägg till barnen, vi träffas inte i påsk så en fika med äggöverlämning är av nöden tvungen.