I hela mitt liv har jag trivts med gamla människor, jobbat med gamla, haft äldre vänner utan att tänka på dem som ålder. Nu tillhör jag väl själv den äldre delen av befolkningen och tänk, att det ska vara så knepigt att få bli äldre. Ja, det är ju inget man behöver kämpa för, dit tar man sig på ett bananskal, om man bara har tur och överlever vägen dit. Men det var själva målet jag funderar på, komma här och komma med 64 år i denna värld där folk aldrig har vett att lägga sig ner och dö. Vad är väl 64, snart pension, mot hundraåringar som är så många att de kungliga säkert har fått dra in sina gratulationer.

Jag sitter här och tittar på Sveriges vanligaste ”runt knuten fåglar” och undrar varför jag har så svårt att komma ihåg deras namn? Tänk så tryggt och skönt livet var förr, du fyllde 50 och vips fick du en käpp i present och rätten att tillhöra den äldre generationen, med följde respekt och insikt om ålder, minnestapp och ev krassligheter.

I nutid fyller du, 60-70-80-90 och aldrig verkar åldern få ta ut sin rätt. I TV visas piggögda, glada, vakna, oftast damer upp med det mesta i behåll, de slås slag för hälsa och ungdomlighet. Åldrandets förfall vill de ge en känsla av obefintlig, man är mäkta imponerad av 90-åringar som hoppar fallskärm, svingar sig ut i spagat, joggar som aldrig förr, knäckande sudoko och korsord i farten. Och här sitter jag med en kropp som garanterat redan är hundra. Med en knopp som har luckor som rena rama adventskalendern och jag har inte ens gått i pension.

Men jag inser att det nya friska, pigga, är det urgamla, jag har många år kvar att vänta in den där kroppen som lägger på ett extra ryck och en hjärna som är kristallklar. Under tiden får jag sitta här och fundera över vad den där svarta fågeln med gul näbb nu heter?

Samtidigt som jag såg på Let’s Dance att inte ens en James Bond brud, urgamla Britt Ekland verkade hänga med så värst mycket i dansandets rytmer. Att ens ställa upp, är väl ett utslag av att de urgamla lurats tro, att det är nu de är i sitt esse, en längtan och tro om de eviga ungdomsidealen. Bara vi är smala, dyrt klädda, inte att förväxla med smak, ansiktslyfta, tills vissa kvinnor nog kan ses med pipskägg, om jag nu får kittla den lite fräcka humorn som bor i mig.

Jag som snudd på varje vecka hälsar på min mamma på det boende som har förvandlats till dödens korridor på snart två år. Det som skulle vara ett boende för de med mer behov av hjälp, har förvandlats till ett kombinerat hospis/dementboende och min stackars mamma som har tillräckligt social kompetens mår inte bra av att bo i detta dödens väntrum. Jag ser hur samhället krackelerar och det goda samhälle vi har haft, finns inte mer på det viset det skapades. Det finns godhet, underbetalda änglar som ilar i alla dessa korridorer med närhet och kärlek, äkta vilja att ge omsorg till de som väntar in döden. Men hur mycket ska samhället suga ut viss personal, ta sig rätten att skita fullständigt i vårdpersonalens väl och ve. Det räcker inte med att de är underbetalda, de ska även jobba för två ibland tre i statens/kommuners/landstings sjukliga villkor där de inte anställer nog med personal. Jag har inte nog förakt för dem alla som själv sitter bekvämt vid köttgrytorna, men inte vill se till att de som gör jobbet belönas både ekonomiskt och med fler arbetskompisar.

Kan tänka mig framöver att vinsten för en mänska anställd i vårdsvängen är att ens i tanken kunna överleva till pension och nu tänker jag att pensionsåldern säkert flyttas till den är ouppnålig för de som jobbar, verkligen jobbar.

Nu ska korsordet fram, gäller att ligga i.