Fullt upptagen av mig själv

Helt snöfritt är det här hemma efter helgen, vi lämnade stugan med ett redigt snötäcke runt om. Jag gillar ju snö, men nog var det lite befriande att kunna gå utan rädsla för att halka. På vägen hem svängde vi in på Coop, för jag hörde om en så god kräftsill av märket G, som jag vill pröva. Inte hann jag långt där inne förrän min jäkla mage bara blev hopplös … ”Har ni kundtoalett”? ”Nej, men det finns en toalett utanför kiosken”. Näää, dra mig på en kärra, men nöden har ingen lag, finns väl inget äckligare än dessa ”lägg 5 kr i mynningentoaletter ute”. Det var verkligen äckligt, jag gelspritade halva inredningen, satt som i luften, fy så jobbigt. För min del blev det inget mer handlande, jag flåsade till bilen på skakiga ben och sa till maken ”kör mig bara hem, ska fan leva”.

Jag ska inte för allt i världen göra ett inlägg utan gnäll om kroppen, det är nog förbjudet för mig. Skovet med fibro är det värsta jag någonsin har haft, jag har slutat på gymmet, det blev ju som vanligt bara pannkaka av det hela, med min kropp som klappade ihop totalt, in i detta hopplösa skov. Som om det inte räckte så har jag haft en redig magkatarr i helgen, jag har mutat katarren med Samarin vilket verkar hjälpa bäst.

Jag har såklart dessa Omniprazol att ta, men som vanligt kommer media med feta rubriker om att de är så farligt att hämma magsyran, jag ska kunna få infektioner i tarmen, men visst, tarmen den jäkeln, vad kan inte den hitta på. Sen kunde man få lunginflammation och så dö i något med hjärtat. Kan fan hålla reda på alla larm, vad vi som behöver mot värk … samma visa med värktabletterna Alvedon 665 som jag rätt nyligen fått mot eländesvärken i kroppen, nu dras de in.

Hahaha tro för guds skull inte att jag är klar här inte. Huka er, nu laddar kärringen om. Höger tumme, redig artros som legat på topp sista halvåret, är i sitt svullnaste, mest värkande esse och har sina ganglionknutar som aldrig verkar svullna av. Sedan ett tag har jag raka vägen upp från tummen någon slags svullen, värkande inflammation i underarmen, kanske senskideinflammation eller vad sjutton det kan vara. Så min högerarm med mitt skrivarfinger har det jobbigt med skrivandet, jag försöker skriva med vänster pekfinger men det går så sakta. Bara så ni vet när kommentarerna minskar.

Jag ska ringa min husläkare på hennes telefontid på torsdag, hoppas hon kan sätta lite kortison i underarmen, skriva remiss till reumatologen eller ortopeden så de kan få sätta kortison i tummen så det blir rätt, hoppas det funkar. Sen måste vi komma på vad jag ska ta för smärtlindrande, jag som alltid varit så försiktig med sånt. Tycker jag har blivit sjukare efter att jag har vant min kropp med smärtlindring, fått mer ont menar jag.

Så där ja, va, har det hänt något i världen som inte handlar om min kropp?

5 reaktioner på ”Fullt upptagen av mig själv

    • livsglimtar skriver:

      Nya rön om medicin kommer med jämna mellanrum, läkemedelsföretagen har väl mest mammon i tanke så sämre/farlig medicin slutar väl sällan säljas. Var och en gör som den vill, jag ska prata med min läkare.

  1. bergalott skriver:

    Stackare dig, säger jag och erinrar mig en gammal tant som jag fick omsorg om en gång i tiden då jag arbetade inom hemtjänsten.

    ”Stackare mej – Stackare mej”, var hennes mantra då hon från bädden på morgonen skulle ta sig in på toa. Hukande över rollatorn och jag/vi personal gick bakom för att hon inte skulle ramla. Sen satt hon en god stund på stället och för att få ur sig vad hon skulle så dunkade hon ryggen i toastolens bakdel så det rungade i utrymmet.
    Hon resonerade som du. Hon hade förstått att ingen el. ingenting i världen skulle bry sig om hennes mage. Man tager vad man haver, sa hon och vid påklädningen var det ett tjatande om vi hade torkat henne mellan tårna, för se svamp och annat som skulle kunna sätta sig där, vore något förskräckligt.
    Hon blev väldigt gammal – 38:an.
    🙂
    Kram

  2. livsglimtar skriver:

    Nää inget sånt stackars mig, försöker att inte belasta andra med besvär. Men gnälla ger jag mig själv rätten att göra inne hos mig.
    Läser att LillBabs har dött och tårarna skvalar, jag har inte varit hennes största fan, men hon var varm och skön och på ett positivt vis osvensk. Så mitt skvalande har med förlusterna vårt land har haft de senaste åren, inte bara av kända människor utan mer att det som var, inte finns längre och det förstärks när alla de där som har roat oss i film, sjungit och spelat under hela mitt liv bara går och dör. Övergivenhetskänslor helt enkelt, så knasig är jag.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s