Efter en förmiddag med vettig frukost tänker jag när posten lämnar en ”brev att hämta” avi, att jag ska ta fram min dramaten och ta mig ner till affären. Jag letar och letar efter dramaten, den står inte där den ska och jag blir så jäkla frustrerad när jag känner att den lilla skitenergi som finns i kroppen rinner ut. Var har han ställt den?
När jag nästan givit upp tanken och tänker att jag ska som vanligt sitta här och vänta på maken när han kommer hem från jobbet, att han ska köra mig till affären och hem. Gråtfärdig över att jag inte har några val, så lite jag orkar. Men vad är det här för liv? Är det här ett liv?
Klart att dramaten hittades, men då la jag mig helt slut i soffan och läste era inlägg. Så slog det mig, jag har inte tagit någon värktablett idag, så jag stoppade i mig två vanliga Alvedon, nu väntar jag på att de ska göra sitt, så jag kan knata ner för Icabacken och handla. Det blir väl pannkaka som vanligt och ett fanstyg att ta sig hem igen …
Tror inte ni friska fattar hur helvetiskt jobbigt detta är, jag vill, vill så mycket, helt galet mycket, att inte kunna klä på sig och bara gå iväg när det passar mig. Jag drömmer om vilohem, jag drömmer om mjuk fibromassage, jag drömmer om varma bad, jag drömmer om att träna, jag drömmer om en läkare som tog tag i hela mig och såg till att den medicinska delen fungerade, drömmer om det friska liv jag en gång hade.
Utopier, drömmar är just drömmar. Jag orkar inte varken åka till ett vilohem eller vara där med ett fullspäckat schema om allt som ska presteras. Ta mig till massage med buss, dit kan gå, men hem behövs taxi, det blir för dyrt för mig. Varma bad går bort, urinvägsinfektioner vill jag absolut inte ha. Träna, slår ut hela kroppen på 5-6 veckor, resa dit, träna, resa hem, eländes elände. Min läkare var som vanligt ledig just den vecka jag ringer henne, så jag får väl klara mig själv som vanligt.
Det är som ett ständigt tema det här ”att klara sig själv”, det var ju det jag fick lära mig i uppväxten och ständigt konstaterar jag, att det aldrig blir annorlunda för mig detta liv. Ringa barnen är ingen idé, de är fullständigt upptagna av sig själva och sina liv. Vad skulle jag be om? Möjligtvis att de kunde ställa upp för pappas skull, han har ett tungt lass att bära. Man över 60, heltidsarbetande, högre position som gör att många kvällar går till jobb och han har en del av ett hem att ta hand om när han är ledig + stugan och tomten på landet och allt som ska fixas även där.
Ja, men han är ju man, vore det tvärt om hade jag jobbat heltid + att planera all mat, handla på vägen hem efter jobbet, ta hand om allt här hemma och ingen hade tänkt en tanke om att jag skulle behöva hjälp. Det var ingen som gjorde under alla år jag skötte allt, inte heller var det någon som sa att jag var duktig. Men när husbonden utförde uppgifter i hemmet talade jag om att han var så duktig, det gör jag än idag.
Barnen, jag ber om avlastning när det gäller min mamma, klart de ska hjälpa till, hälsa på … jag säger, om ni åker en gång varannan månad skulle det hjälpa mig mycket. De har viktigare, roligare saker för sig, ”säg bara till om du behöver hjälp”, så säger de till mig. Hahaha!
Själv är bäste dräng, tänker man så, behöver man inte bli besviken på andra. Lika bra man gör det själv, får man av en händelse ett handtag på vägen blir jag väldigt tacksam och glad. Var det inte så man skulle vara ”tacksam, glad och kåt”, det sista har jag nog tappat i livets virvlar. Hahaha!
Ska klä på mig ytterkläderna, tabletten gör nog sitt nu.
Livsglimtar 
❤
Min vän, hoppas det ändå gör något gott för dig att skriva om det du känner och tänker. Du har rätt i att den som inte är/har varit sjuk som du, och haft så ont som du, inte riktigt förstår hur det kan vara – också hur hopplöst det kan kännas när inga synbara eller kännbara förbättringar sker… Vuxna barn har sitt, och fullt upp med det – glad att din man orkar det han gör; och glad trots allt att du har ork att få ur dig något av eländet! Hoppas Alvedon-hjälpen höll i sig även tills du kom hem från ICA! Kramar till dig!
Tack för vänliga rader, jag känner mig så låst i detta läge och tjatar här inne, så det inte är klokt. Och ja, jag mår oftast bättre när jag har fått ur mig gnället, normalt är jag tacksam över min man som sköter det mesta och mina ungar är det heller inget fel på, de är bara upptagna av sina liv och jag kräver egentligen ingen hjälp av dem, ringer i stort sätt aldrig och ber om något.
Det blev helt galet med min tur till Ica, redan på vägen ner hade byggjobbare stängt av gångvägen för byggtrafik, så jag fick gå omväg över lerig gräsmatta. Sen i affären hamnade jag på toa med min jäkla IBS mage. Sen orkade jag inte handla allt, höll på att svimma och mådde så uselt att jag satt på bänken där inne en lång stund i hopp om att någon jag kände skulle gå förbi, så jag kunde tigga lift hem.
Sånt händer inte mig så jag började gå .. tänkte ta en taxi, men mobilen låg hemma. Gråtfärdig satt jag på fyra regnblöta bänkar och och en sandlåda till hala backen för att orka ta mig hem. Helt flåsande slut, knallröd i ansiktet, dyngsur av svett.
Skjut mig, precis så känns det.
Nu får maken lik förbenat handla på vägen hem.
Men kvällen, helgen kommer bli bra ändå. Stor Kram
Jag har faktiskt väldigt lätt att sätta mig in i din situation. 2-3 timmar tar det, minst, varje morgon att ”komma igång”. Kroppen värker och det känns helvetiskt ont, MEN… när de där timmarna gått befrias jag från helvetet och kan klara mig riktigt bra under dagen.
Så de här morgnarna bevisar att; skulle de stanna hela dagen/dagarna, och veta att de aldrig skulle ta ett slut, skulle jag känna en hopplöshet som skulle locka mig att hoppa i sjön.
Vad är vi kvinnor dåliga på? Vi ställer inga krav. Du ska inte behöva tacka och känna tacksamhet inför din make, som en gång i tiden tog dig i båten och rodde ut på livets hav. Du gjorde precis som du blivit fostrad till ur en annan generation. Du stretade och gjorde vad en hustru och mor skulle göra (och förmodligen lite till).
Istället ska de tacka dig för det du då gjorde och nu när du inte förmår mer, så är det deras förba…de skyldighet att ställa upp. Basta. Känn ingen skuld!
Det här sättet som både familj och goda vänner säger: att du ska höra av dig om hjälp. Det är ett bekvämt sätt att komma undan.För somliga helt medvetet och för resten som inte har en aning om varför de säger så. Jag tror att de sist nämnda inte förstår och att de aldrig fått ett enda krav ställt på sig.
Kan berätta att det var min egen sonhustru som en gång fick mig att förstå den där skillnaden ur generationer och hur vi kvinnor fortplantar den från släkte till släkte. Kravlösheten, skuldmedvetenheten och undergivenheten. Jag är ju bara mor, typ.
Hon kom till mig och var ursinnig och talade om att hon tackade sin sambo (min son) för att han diskade och torkade disken. ”Varför tackar jag honom för det? Han tackar ju inte mig när jag gör det”.
Vi fick ett väldigt givande samtal om just det här att vi kvinnor ska vara så tacksamma, och då framför allt gentemot söner och i förlängningen männen som kommer i nästa generations väg. Jag var tvungen att påta mig att jag var en av dessa gammelfostrade morsor, och det gjorde jag med glädje. En sanning gick upp för mig och det var på tiden- även på den tiden.
Efter det samtalet så ligger fortfarande återhållsamheten kvar i mig att begära hjälp utan att känna tacksamhet (klart att vanligt hyfs är givet), men jag tänker på detta när det någon gång krisar till sig ordentligt. Och ropar jag tillräckligt högt, så jädrar kommer de som skjutna ur en kanon, för då vet de… nu kokar morsan över.
Ha nu en riktigt skön helg och bry dig inte om att tacka för att du blir ompysslad av maken. Han kanske inte ens hör vad du säger.
🙂
Redan som 19-20 åring var jag medveten om hur det fjäskades när min dåvarande fästman bar tvättkorgen två hus bort till tvättstugan, mot när jag bar tvätten. Aldrig var det någon som sa att jag var duktig i mitt släpande. Så jo, jag har nog varit medveten om detta hela mitt vuxna liv. Växte tacksamt upp med en pappa som levde väldigt jämlikt för att vara på den tiden. Själv lärde jag upp min man från grunden, han hade inte fått lärt sig ett dugg av sin mamma.
Idag kan han sköta ett hem med allt, tvätt, matlagning osv. Men jag saknar det lite kvinnliga extra, se saker o fixar saker annorlunda än min man. Näää, vet du jag skäms inte för att be om hjälp, det är nog mer att jag inte har lust att bli besviken, bättre göra det själv, eller hyra in städfirma eller vad som nu behövs. ”Säg till om du behöver hjälp”, sen får jag höra att jag ska göra det ”säga till” gärna två veckor i förväg, för att be om akut hjälp. Eller som gravt njursviktig med dialys be om hjälp med en hundpromenad, gud så stressat, så surt, så jävla elakt.
Nä du, jag mår bättre av att sköta mig själv, absolut inte förvänta mig mer än detta trams om att ”säga till om jag vill ha hjälp”, vilket som du också insett betyder nada. Så länge maken finns och orkar, så klarar jag mig utan att be andra om hjälp, utan honom skulle jag nog sköta mig själv tills det bara blev ett svanhopp från sjunde våningen kvar att göra. Sen hoppas jag att jag inte finns, för hemtjänsten är ett skämt och boenden för äldre är numera hospislikt och resten de lider hemma med ut och in tjänsten sk hemtjänst som oftast inget gör. De varken lagar mat, städar ordentligt eller sköter om den gamla. De bara håller på med sin förbannade tidsläsare, bevare mig väl om någon gamling behöver skita färdigt i sin egen takt. Då är personalen redan på väl ut ur lägenheten, kastar sina gummihandskar på backen i stället för i sopPelle vid porten.
Men som alltid finns det folk med både hjärta på rätt ställe och som inte heller lider av latmasken, som gör sitt och lite till i sitt arbete inom hemtjänst. De är dess ryggrad, utan dem skulle avsaknaden av folk som gör det de har betalt för, bli allt för pinsamt synligt.
Det här med skuld, ”känn ingen skuld”, det gör jag inte, jag är kokande förbannad, om jag är något. De borde känna skuld, inte jag inte! Precis som jag känner skuld när jag inte finns för min mamma, fast jag har legitimt skäl att inte klara av det rent fysiskt alla gånger. Men jag fixar, sköter allt hon behöver få bokat, köper kläder, skor, frukt o gott, fixar och fixar, sköter hela hennes ekonomi, ordnar födelsedagskalas, blommor osv. Hälsar på så ofta det bara går att få med sig kroppen. Men det blir luckor i besöken, då känner jag skuld.
Nu är det en ny dag och jag har inte med mig kroppen alls idag, vi ska åka till Myrorna som har renoverat sitt ställe, jag vill se hur det ser ut och köpa deckare, billigt. Någon värktablett och körd dit av maken, så klarar jag kanske att gå in och titta på böcker en liten stund, sen är det slutkört i kroppen igen. Vet precis hur det kommer bli, men får likväl lite input i mitt psyke vilket jag så väl behöver. Kram o en skön helg!
Det är i alla fall inte något fel på adrenalinet och det är jag också tacksam för att det finns en skvätt kvar i mig. Utan det så faller vi ihop och hittar inte det där djäflar anammat som behövs emellanåt. Att du behöver det mer än någon annan förstår jag mycket väl,som går med ständig värk och vill så förbenat mycket mer.
Men idag söndag, har jag mött våren och det känns braaaaa… 🙂
Det låter så skönt att du har mött våren, jag har mött två av mina barnbarn och det är alltid mysigt, på vägen hem ”hoppade” hahaha här hoppas inget minsann, vi in på Lidl och handlade, så nu behöver jag inte handla på några dagar. Nu är det soffan som gäller och ta det lugnt.
Japp, tur att jag har adrenalin, envishet och tjurighet. Tror inte jag hade levt utan dessa kombinationer. 🙂
Känner din frustration att inte klara av allt du vill. För två år sedan lyckades jag krossa fotknölarna och bryta benet samtidigt. Året som följde var jag frustrerad över att inte ens kunna gå ut eller gå ned för trappan till trädgården. Men jag hade skador som läker, om än långsamt, till skillnad från dig. Jag blir ju bättre, men din sjukdom verkar vara oändlig. Styrkekramar från mig.
Men då förstår ju du, hur träligt det blir, ibland står jag inte ut, fast jag gör ju det hahaha! Vad har jag att välja på. Kram