Igår en tur till Myrornas nyrenoverade lokal i Hjorthagen, det var en trevlig tur i soligt lovande vårväder, med ljummen vind och lyckokänslan, lättnandets suck om något som är på väg. Långsamt gick jag, medvetandegjorde nuet in i minsta rörelse, jag ville så innerligt orka gå in i lokalen och denna gång leta böcker.
Det lilla jag såg av lokalen var ljust och fint, det blir som så att jag stänger av det jag tar in, för att orka det jag är där för. Om de hade haft ett kafé kunde jag ha suttit där och öppnat upp mig för intryck, kanske har de ett kafé i våningen ovanpå, det vet jag inte. Nästa gång ska jag orka ta mig till våningen ovanpå och se hur där ser ut.
Sen åkte vi till Blomsterlandet och köpte jord och krukor, det är verkligen dags att plantera om våra blommor här hemma. Just nu kämpar maken på med krukorna och jorden, själv känner jag mig mer som arbetsledare. Igår målade han ovanför spisen där vi tog bort en uttjänt fläkt, han har varit så flitig, själv har jag mest varit irriterad och rent av grinig. Vi blir osams om tjafs, vilket vi inte blir så ofta, men jag får ta på mig det, han får ta på sig att han inte lyssnar när jag pratar. Vi förstår dock båda, att jag inte mår bra och att det tär.
Ser honom med all jord, rotsystem, krukor som sväller av vatten i badkaret, släpandes än hit än dit och så kommer känslan i mig om mitt ”vegeterande” tillstånd, att inte kunna göra allt det jag gjorde förr. Förr var sånt här gjort, när han kom hem, det hörde till mina göranden, då förr som i ett annat liv. Ja, jag vet att jag tjatar om detta, men det är som om jag aldrig kommer över att inte orka som förr. Att ha velat mycket och också utfört mycket, att vara en görare och glädjen i detta tillstånd. Det måste vara lätt för lata att bli sjuka, orkeslösa, sittande i soffan … Jaa, jag vet att man inte får tänka så, men det gör jag, tror man tänker massor av tabuartade tankar när man blir sjuk. Framförallt tänker jag att missbrukande människor kunde få lite sjukdomar, så de smäller av lite tidigare, någon kunde få min sjukdom, någon som i alla fall inte vill leva ett givande och tagande normalt liv. Så mycket elände de ställer till för sin omgivning, oro, sorg, besvikelse, rädsla och meningslöshet. Att bli så bedragen som anhöriga och vänner blir, taskigt behandlade.
Kostnad för samhället ska vi inte tala om, tänk alla narkomaner som ambulanser ska rycka ut och rädda livet på, rädda dem så de kan resa sig och gå ut och ta nästa spruta. Alla torkar för alkisar, allt jobb vården, psyk, sociala lägger ner för avgiftning, omsorg och boende om och om igen. De vill/klarar inte att leva i samma värld som oss andra, vi sk skötsamma, men bidrag ska vi betala till dem. Jo, alla har rätt till en andra chans … vem har bestämt att det är så, att vi ska tänka så om och om igen för en andra chans handlar det inte om, utan många chanser.
Går det lättare nu när vi har klassat alkoholism som en sjukdom? Det borde väl allt beroende göras i så fall? Hur kommer det bli framöver med en mängd nya unga, tunga narkomaner, de männen/pojkarna kommande från andra länder skapar enomt mycket elände och kostnader.
Som vanligt glider jag iväg och tänker högt om sånt en del får fnatt av att höra, ett samhälle där allt stramas åt, kostnaderna skenar och frågor om vem, vilka som vi ska ha råd med, borde vara på tapeten någon gång.
Hålla liv i missbrukare till varje pris, ekonomiska asylsökande all omsorg, vård, boende för dem, sjukligt för tidigt födda, få nya organ, skönhetsoperationer, konstbefruktning, gastric by pas, osv osv. Hur långt ska ett samhälle ta ekonomiskt ansvar, för det är ändå det det hela handlar om, sen kan vi ha hur olika tankar som helst om vad som ska ingå, men realism har väl aldrig varit fel.
Nu drar vi iväg till barnbarnen på en fika.
Livsglimtar 
Jag kan inte helt sätta mig in i hur du har det men jag har haft flera år med smärtproblematik även om det nu är mer hanterbart genom bra medicin. En av de viktigaste förändringarna för mig är att inte göra allt jag har gjort tidigare. Det har varit mycket svårt att acceptera men helt nödvändigt. Eftersom jag och min hustru numer är ålderspensionärer så är det lättare att inte göra för mycket. Vi tycker om blommor men ägnar betydligt mindre tid åt trädgården än förut
Hoppas att du får ordning på din tillvaro!
Jag känner igen dina tankar, jag har anpassat mig och anpassat mig, men när det kommer till att inte ens kunna gå ner till Ica 3-400 meter, utan att bli totalt slut, då har jag svårt att känna att jag orkar anpassa mig mer. Då vill jag bara säga skjut mig!
Mitt huvudproblem är fibromyalgi som har några överskuggande ingredienser, mjölksyra i hela kroppen, fast jag inget gör ibland och nu menar jag att jag blir totalt slut, finns inga tabletter att ta mot att kroppen inte kan röra sig normalt, att hjärtat slår som en galning, att jag flåsar så att jag inte vet vart jag ska ta vägen, yrsel, svimma, en jäkla sörja av konstiga symtom och så uppepå härligheten IBS som efter ett anfall gör mig ännu svagare.
Jag kan åka bil med min man till olika saker, Ica eller vad jag nu behöver, då orkar jag mer, antar att ni tar bilen till vissa saker för att lättare klara det. Jag har inte körkort.
Jag själv kan ta bussen till min vårdcentral och hem igen, ingen vet hur svårt det är för mig att klara av det, vilken pärs det är varje gång jag är mitt i ett skov. Jag kan åka till vårt centrum en dag när jag känner att jag är starkare och likväl kommer jag att få massor av problem och hinner oftast bara in i en av de affärer jag har tänkt mig.
Att jag går till Ica, åker till vårt centrum, tar bussen och tunnelbanan till min njurläkare, det gör jag för att jag är envis, inte ger upp så lätt och vill känna att jag lever, om jag inte gör det åker jag taxi eller stannar hemma, det är för dyrt med taxi.
Vet du, det hade varit lättare om jag hade haft rätt sjukdom, en där värk och svårigheter är så självklara att jag inte hamnar i detta förklarande hela tiden. Eller varför inte ”bara” värk, det finns det i alla fall oftast tabletter att få hjälp av. Jag får inte ens äta tabletter mot inflammation som jag verkligen är i behov av, allt för att min njure inte ska påverkas, utan stanna kvar i min kropp.
Jag tar värktabletter men inte för ofta, för att orka och för att ta udden av kroppsliga besvär. Jag kämpar, gör så gott jag kan. Jag har accepterat att jag har en kropp som inte är klok, men fibromyalgin gör mig galen, det är en jävel till sjukdom. Spelar ingen roll hur mycket jag accepterar, den slår ner mig när som helst, oavsett att jag har skött mig, inte gjort ett dugg för att bli sämre. Jag kan aldrig välja mående, det har jag inte kunnat på många år.