Idag är det elvaårsdagen för mig på wordpress, här inne var det öken när jag kom hit, så jag lät bara bloggen ligga här. På den tiden var det Aftonbladets blogg de flesta höll till på, där var det fart och fläkt, mängder av tokiga, roliga, spännande människor som tillsammans ville kommunicera. Men Aftonbladet valde att lägga ner sidan och vi splittrades ut i cyberjymden. 🙂
En hel del av oss hamnade här inne till slut, jag minns att det var så träligt här, ingen fart alls och glad blev jag för varje person som dök upp från Aftonbladets blogg. Jag bestämde mig för att skriva här inne, fast jag tyckte det var som ett tomt eko jämför med tidigare bloggande. Med tiden så blev det ett stort gäng även här och vi kommunicerade så det stod härliga till, finns nog inget ämne vi inte har varit på genom åren. Men så började det att bli avslaget, folk slutade blogga eller gick till andra bloggadresser och boade in sig där. Själv testade jag också lite olika bloggställen, men fastnade i Facebook, fast det stället inte alls är något för mig som vill skriva mer än vad jag åt för lyxmiddag och framförallt fota mina vinglas och flaskor som bevis på att jag verkligen slappnar av på min lediga tid.
Men Facebook bjuder på mycket av den spontanitet jag saknar från Aftonbladets blogg, det där lite rappa direkta blandat med längre kommentarer. Jag gick in här igen och börjar skriva mer regelbundet och jag läser runt, läser strunt, läser glatt, läser mig matt. Det finns så många som vill skriva som mig, allt om livets, tunga och lätta sidor, dela med sig. Men skillnaden som jag upplever bloggandet nu är att många vill skriva, bli lästa, men har inte orken, lusten kvar att kommunicera med andra som det var förr. Väldigt många nöjer sig med att klicka i ”Kilroy was her” liksom jag gör, när jag inte orkar alla gånger att svara eller har något värt att pränta ner. För att inte tala om alla mina kommentarer som inte kommer in för wp tekniskt är dåliga, åtminstone tekniskt på min blogg.
Det här att blogga är ett jobb som man måste sköta om som sina vänner IRL. Om jag vill ha gensvar måste jag själv ge det till de jag valt att läsa. Inte så att varje inlägg måste besvaras, känsla och lust är viktiga saker att ta hänsyn till. Det är då ”Kilroy” är utmärkt att ta till, den visar att jag har läst, hänger med.
Men ”hänga med” är väl det som jag själv har haft svårt för under en längre tid, mår man inte bra så gör man inte det, ”hänger med” menar jag. Men jag gör så gott jag kan och det utgår jag ifrån att andra gör. Man har ju ingen skyldighet att varken läsa eller kommentera, det måste väckas en lust att delta eller hur.
Nu är jag så glad, har skickat efter två stycken bookseat som maken får hämta på vägen hem. Det är som ett ställ att ställa boken i och så slipper jag hålla i boken hela tiden, man kan ha den när man sitter eller ligger, paddan kan också ställas i den. Min artrostumme kommer jubla liksom mammas vänster arm/hand som är försvagad efter stroken, hon ska få en hon också. Så nu ser jag fram emot att läsa mina tunga böcker, som jag har lagt åt sidan sedan länge.
Fridens
Livsglimtar 
Ja nog saknar vi alla tiden på Aftonbladet… det går ju inte att jämföra på samma dag. Där rullade ju inlägg i ovankant och man kunde fånga upp nya blogg-grannar. Här hittade vi väl varandra i viss mån men även nya grannar. Några har jag enbart kontakt med via FB. Dock ser jag inte FB som en bloggdel. De jag har där har jag inte alltid lust att veta vad de gör, vissa tittar bara och skriver inget och vissa nappar på allt. Roligt att ha lite kontakt med gamla klasskompisar, danskompisar från hela världen som man träffade mycket under de åren man höll på med line dance osv. Släktingarna som man kan skriva en rad till då och då men kanske inte direkt lyfter på luren och ringer upp.
Min blogg är mest för egna anteckningar och funderingar samt att jag har släktingar som vill ha koll på vad vi gör. Bloggar jag inte på några dagar efterlyser de inlägg 🙂 De har hänt något konstigt för jag har väl haft runt 30-40 besökare per dag eller så, men för ett tag sedan small det till och emellanåt är de trunt 200-300 unika besökare och då är de flesta från USA… känns konstigt. Antingen är det en massa servrar som går via utlandet, för jag har svårt att se att det jag skriver/lägger upp kan vara så intressant. Men de är välkomna 🙂 Många har sökt på ordspråk så det kan vara där kanske det har blivit träffar. Nåja.
Bokstöd låter jättesmart! Man skall ta hjälpen där den finns.
Jag har väl som dig släkt, vänner från förr och genom åren på Fb, men jag har bara släppt in de jag verkligen vill ha där. Så de är inte så många och jag skriver om saker här inne som jag inte tar upp på Fb eftersom jag håller mig lite anonym här inne, det ger lite friare tyglar. Jag blir ju himla glad att höra att du också kommer från Aftonbladet. Skrattar åt släkten din som efterlyser dig när du inte skriver, sånt är kul. Det viktigaste är ju att vi använder bloggen på det sätt som passar oss bäst. Märkligt när det plötsligt slår till så där med besökare, nu var det länge sedan det hände mig och inte fattade jag heller vad det handlade om. Jag ska fota bokstödet så får du se hur de ser ut, är ju mjuka.
Det var en lång tid med WP det 🙂 Men det är som du skriver, kommunikationen är det roligaste egentligen – att få och ge kommentarer. Men, som du också skriver, så är det en fördel med gillaknappen också. Ibland vill man (hinner man, orkar man eller vad som nu passar) inte skriva men vill ändå ge sig tillkänna 🙂
Precis, det där att man tittar in då och då och inte skriver är väl så bra att bara visa att jag hälsade på. Ps. Jag var in till dig och skrev en kommentar, men som så ofta finns ingen kontakt så kommentaren kom inte in. Du tar fantastiska bilder, jag riktigt såg hur alkergenen hängde i hängena du hade fotar. Atcho!
Oj ursäkta, det var inte meningen att du skulle börja nysa av fotona 😉
Hur menar du med att det inte fanns någon kontakt så kommentaren inte kom in?
Gratulerar till dina elva år! Måste ha blivit en hel del inlägg. Nu kör du väl elva år till? Tack för att du delar med dig.
Anne, när kommentaren är klar och klickas in så snurrar det bara, händer inte ett dugg och sen kommer info om att jag inte har kontakt? Då är kommentaren borta. Så irriterande för det händer ofta och jag orkar inte alktid skriva en kommentar igen.
Jag kastas ut och så står det: Safari kunde inte öppna sidan eftersom servern slutade svara.
Jag är väl sådan att har jag inget vettigt att säga så trycker jag på gillaknappen. Vill gärna visa att jag läser och är med, trots att jag inte kommenterar. Ibland sparar jag att läsa bloggar och det blir som att öppna en godispåse när jag läser igen. Tänker som så att: jag skriver alltså finns jag. 🙂
Så tänker jag också när jag trycker på gillaknappen, att den som skrev ska veta att jag har tagit del. 🙂
Det var roligare på AB-tiden. Många diskussioner, många olika tankar. Och man hittade lätt nya bloggar. Det blev som en gemenskap och olika frågor togs upp. Det var mycket allvar, men ibland skratt också.
Nu är det jättesvårt att hitta nya när alla bloggportaler slutat fungera.
Kyrksyster var väl du? Visst är det svårt här inne och det är inte samma sving som förr, haha jag börjar låta gammal. Stellar tror jag att jag kallade mig där inne, om du minns det namnet?
Så som du beskriver Aftonbladet var det nog för många som hade Bloggspace för några år sedan. Det var där som jag för första gången fick fatt i en skara likasinnade. Men jag gillade att skriva, och dåvarande Bloggspace var mer som en chatt än ett bloggforum. De bloggar som hade inlägg med mycket text platsade inte riktigt.
Jag hade ett tag 2 bloggar. Man kanske kan beskriva det som att jag umgicks på Bloggspace och skrev på WordPress … 😉
Plötsligt la dåvarande Bloggspace bara ner. Försvann utan ett ord och lämnade alla bloggare vilsna och sökande. Några av dem som jag kände där blev kvar i min värld. Vi lyckades leta upp varandra på andra ställen.
Jag har med långa mellanrum av nyfikenhet sökt på Bloggspace. Gjorde det igen alldeles nyss, bara för att ditt inlägg väckte tanken. För första gången fick jag faktiskt napp på min sökning. Det verkar som ett nytt Bloggspace återuppstått, men det ser helt annorlunda ut. Förmodligen drivs det på ett helt annat sätt …
Det är sant att det kräver arbete om man ska ha ett ”umgänge” i bloggvärden. Man får inte mycket tillbaka om man inget ger. Så är det.
För tillfället har jag sänkt mina krav väldigt mycket. Behovet att få besökare är mycket lågt just nu, även om jag fortfarande blir väldigt glad varje gång någon tittar till mig. Jag ser bloggen mer som ett minnesarkiv för mitt personliga behov, där det blir ett plus i kanten om någon vill ta del av det av min värld 😉
Jag har läst några av dina senaste inlägg. Du skriver så himla bra. Det har jag alltid tyckt. Formulerar dig väl och genomtänkt, och det är lätt att hänga med i dina tankar …
Tack 🙂
Kramis
Det låter som om du har upplevt samma som mig när det gäller tidigare blogg. Så kul att du fick napp inne på Bloggspace, undrar om inte jag var där inne och letade runt för länge sedan. Jag har egentligen haft en lång paus från wp, bara varit in ibland och skrivit några rader, men så har jag blivit så trött på skrivandet på Facebook, där finns ett gäng jag verkligen gillar, men jag har tagit paus därifrån ett tag.
Jag vill gärna buga så där fint och föra ihop mina händer framför bröstet, som folk gör i vissa asiatiska länder, tack för berömmet om mitt skrivande. Ibland tänker jag att skrivandet inte bara är terapi för mig utan också ett behov av att vara med någonstans där ute där resten av er lever era liv.
Det är inget fel på mitt liv, bara så rumphugget eftersom min kropp är så knäpp och inte mår som den ska. Då blir kontakter via mitt skrivande viktiga, precis som berömmet, annat kan jag inte säga.
Jag är oändligt tacksam över all feedback jag fick under njursviktstiden, efter transplantationen och sega vägen tillbaka. Jag klarade det hela klart bättre tack vara alla bloggvänner som fanns här inne och peppade mig.
Stor Kram ❤