Eritrea och jag, vi tidlösa

Igår träffade jag både Eritrea och Somalia i min tur och retur Taxiresa till sjukhuset där jag träffade min njurläkare. Eritrea hade varit här i 29 år och lyssnade på min enda favoritkanal P1, det var därför vi började prata, jag undrade om han brukade lyssna på P1 och det var den han oftast lyssnade på. Sen bar det av med prat i kvadrat, han berättade så intressant om det här med ålder i hans födelseland. Där är det behagligt befriade från ålderstänket som hos oss i väst fullständigt väller ut och runt i livets alla skeende.

Han var inte säker på sin rätta födelsedag och frågade sin pappa som sa sig inte veta, mamman levde nog inte. Efter många vuxna år insåg han, att det var viktigt för honom att veta sin riktiga födelsedag. Så under en resa tillbaka till födelselandet fick han veta att myndigheterna hade dessa uppgifter. Det visade sig vara över tjugo dagar senare han hade sin riktiga födelsedag. Egentligen konstaterade vi att det här med tiden är ju något vi har hittat på. I hans hemland flöt väl det mesta på som det förr gjorde i vårt eget då bondesamhälle, när solen gick upp började dagen och i skymningen drog de sig tillbaka till sänggående.

Vi sa båda att nuet är det viktiga, jag konstaterade samtidigt att det var nog bland det svåraste för de flesta av oss. Vi längtar och ser fram emot resor, födelsedagar, fester, semester och allt vi kan tänkas vilja skynda på för att uppnå. Eller så tänker vi på det som var, det som var bättre eller sämre förr.  Nuet är ju så flyktigt, en sekund, en påbörjad tanke som bryts så lätt av andra tankar och göranden. Medvetandegöra nuet, hur ofta gör vi det?

Slog mig plötsligt att det där medvetandegörandet mest handlar om att vi ska medvetandegöra glädjen, lyckan, allt vackert och gott som kommer emot oss. Inte fasen tänker jag på medvetandegörandet när jag gråter hejdlöst med snor och tårar rinnande, eller när någon berättar hemska saker som drabbar anhöriga, vänner eller ytliga bekanta. Det är ju inte då nuet känns så viktigt, är det någon som har dött hastigt, så är det ju tiden som gått jag tänker på, vad jag borde och önskar att jag sagt och/eller gjort.

Vi var båda så glada när han släppte av mig vid sjukhusets entré, vi tittade på varandra, skrattade och konstaterade att samtalet givit oss mycket. Jag bara älskar livet i dessa stunder av delade tankar, i nuet. 🙂

Somalia får jag nog berätta om en annan gång … han var lika vältalig han, som boende i Sverige så där tjugo år flöt samtalet in och ut i många intressanta vinklar.

Fridens

18 thoughts on “Eritrea och jag, vi tidlösa

  1. Laila skriver:

    Visst är den typen av möten underbara! Och att kunna ta till vara ”här och nu” är en underbar gåva, en riktig skatt som inte kostar något men ger så oändligt mycket.
    Må gott, och var rädd om dig i värmen ❤

    • livsglimtar skriver:

      Precis så är det, han och jag var ju verkligen i nuet och jag bara måste sjunga våra invandrade taxichaufförers lov och en och annan svenskfödd chaufför. Jag är ju sån att jag pratar med folk när tillfälle ges, är alltid nyfiken på hur andra tänker. Så otroligt många spännande samtal jag har haft med folk i alla tänkbara åldrar i många olika länder. Tänker på när jag reste själv i Europa, aldrig var någon otrevlig mot mig och så mycket generositet jag har mött. Tänker på det när jag läser RogerKusttillKust2018 han cycklar från kust till kust i USA och möter människor som hjälper honom, bjuder på mat, boende och värme på hans resa. Medmänniskor vi finns överallt, vi som håller ondskan borta, vi som vill väl. 🙂

    • livsglimtar skriver:

      Så sant som du skriver, tänk om fler var lite mer öppna för andra och nu menar jag inte bara mot folk från andra länder utan för folk oavsett var man kommer ifrån.

    • Laila skriver:

      Det du! Det hade varit grejor det 🙂 Själv är jag av typen ”pratar med Gud och alla människor” och tänk vad många trevliga människor jag mött och historier jag fått höra ❤ Och vad sen hem jag blivit ibland just därför…

  2. Gina skriver:

    Så kloka ord. Allt som ofta brukar man gräma sig för det som varit och oroa sig för det som ska komma. Människan är bra komplicerad ibland. Haha du och jag är så lika, jag har ofta de bästa samtalen med helt främmande människor.

    • livsglimtar skriver:

      Att träffa en person du inte vet ett dugg om är ju så himla bra utgångsläge. Man kan vara sig själv helt och hållet eller så kan man ju testa en annan del av sig själv som inte de närmaste ser så mycket om. Hahaha!

  3. Gina skriver:

    Du tar orden ur munnen på mig! 😀 Exakt så är det, man blir ett oskrivet blad och kan verkligen bjuda på sig själv på ett helt annat sätt. Man kanske har ett alter ego som är lite crazy och som behöver levas ut 😂

  4. K. skriver:

    Vad fint du skriver.
    Här och nu är det enda vi med säkerhet vet att vi har. Ändå är man (jag!) i tanken oftast någon annanstans. Jag övar. På att vara mer här och nu.
    Stanna upp och lyssna, lukta på blommorna och smaka på maten.
    Ibland går det.
    Idag gick det inte.
    Men just nu.
    Är det stilla.

    • livsglimtar skriver:

      Men just nu.
      Är det stilla.
      Så vacker avslutning.
      Vet du, så mycket som du har haft runt dig så förstår jag att det är svårt att komma till ro. Men din tid kommer, det har jag nog redan lovat dig. BamseKram

  5. Suttecity skriver:

    Tar man sig bara tid så får man så många härliga och intressanta möten och livsöden som ju faktiskt lever sida vid sida med oss. Både nysvenskar och de som är födda i Svedala och speciellt ibland de äldre som ser ut att sitta där de sitter och en sak har jag lärt mig och känner ju själv att man är ju en helt annan ålder på insidan än vad kroppen orkar och visar utåt.

    När jag jobbade på äldreboenden med mitt lilla rytmikprogram så kom man dem ju tämligen nära och jag vet inte hur det går till men jag får ofta folk att komma igång och berätta. Oj så många härliga historier om arbetsliv, tävlingsdans, utlandsresor, tuffa kvinns som gjort banbrytande saker, tävlingsdansare, musiker mm. Så många som kände att de inte dög längre, speciellt en man som varit dansmästare på sin tid var på ett av boendena för korttidsavlastning för anhöriga. Tårarna i ögonen när jag satte mig framför honom då jag märkt att han inte riktigt var med och jag brukade inleda med ”sittande vals” Tog båda händerna, frågade – får jag lov?? och han såg smått skrämd och förtvivlad ut och sa, jag har ju haft stroke så jag KAN inte röra höger arm. Men vet du, sa jag, det struntar jag i, det jag är ute efter är att du tänker rörelsen och njuter av musiken. Så snopen han såg ut – säkerligen pressad att klara av att göra som förr, det har jag mött många gånger. Hans tårar rann (mina med..), vi sjöng tillsamman då jag alltid hade musik som var från rätt generation och oj vilket möte. Det var fika efteråt och då fick jag reda på mycket och de andra föll in i samtalet. Det är de stunderna man får gåshud och känner att det är en jäkligt bra dag på jobbet. Jag vill så gärna jobba med detta så jag får ta tag i biten när jag landar på fötterna, är mer i knästående för tillfället. Det finns så många att hjälpa och stärka, både med förvärvade hjärnskador, medfödda och även ”vanligt” folk som kan få en stunds avkoppling och träna koordination. Oj nu blev det lång text igen 🙂

    Ser fram emot att få läsa om den andra taxiresan. Kram

    • livsglimtar skriver:

      Jag har ju jobbat med mest äldre personer i en stor del av mitt liv, de sista jobbet var på en dagavdelning dit äldre folk kom hemifrån för att få social samvaro. Jag bakade varje morgon både till frukosten och till kaffet senare under dagen, gjorde sockerfri marmelad till de sockersjuka osv. Det var ett nöje att se dem komma på morgonen, gående eller i rullstol sniffandes i luften gissandes vad jag hade bakat denna dag. Så alla pratstunder om närt och kärt, alla bilder de tog med och visade hur de såg ut i sin krafts dagar och på barn numera vuxna och barnbarn. Det var arbetsmässigt en av de bästa tiderna, fast jag tjongade in i väggen så det bara dundrade om det och sen magmunsoperation och två brockoperationer efter varandra, samtidigt upptäcktes de sjuka njurarna och efter allt det där joxet blev jag aldrig normal i kroppen igen. Så jag har längtat efter att jobba, göra allt det där normala och ha arbetskompisar, njuta av fredagens sista timme och gå hem, köpa fredagsmys i form av god mat, landa i soffan, prata, se på tv och somna i soffan när veckans trötthet tog ut sin rätt en liten stund. Livet! 🙂 Det blir inte alltid som vi har tänkt oss. Kram

    • Suttecity skriver:

      Herrejösses, du är en järnlady måste jag säga ändå, det är inga småsaker du lyckats få till här i livet.. Men visst saknar man jobbarkompisar. Jag kör ju eget så jag kör både F- och A-skatt. Nu har jag ju inte tagit mig till nya uppdragen och haft svårt med ögonen så ja, det har varit hemmavid och vänta ut EP-året. Men det skall nog rätta till sig.

      Du gjorde en mycket god insats när du jobbade där ♥ Nej du, livet blir då rakt inte som man tänkt sig, thats for sure.. Men man får försöka leva så gott det går. Kram

    • livsglimtar skriver:

      Om jag inte minns fel läste jag den för många år sedan, hon skriver bra. Möten är ju själva kärnan i livet, det är möten som faktiskt skapar oss till den vi blir. Hur stort är inte det. Kram

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s