Jag är framme nu ringde han och sa, känns alltid skönt att veta att maken kommit fram utan problem, Warszawa denna gång. Nu för tiden är jag mer orolig för att det ska hända honom något, förr var det väl inte så mycket jag tänkte på. Mest orolig var jag när vi båda åkte till USA varje höst under flera år, då var det ungarna som jag var orolig för, inte att det skulle hända dem något, utan att planet skulle krascha med oss båda. Den tanken gav mig grav ångest och det var lika skönt varje gång vi klev ner på svensk jord igen. Sen var det så roligt att komma hem med en extra nyköpt resväska proppfull med anerikanska kläder och prylar till ungarna. Det var på den tiden inte allt fanns över hela världen och så låg ju dollarn så lågt och fint, vi fick mycket för svenska kronan.
Men ensam hemma lite då och då, vet ni ju att jag gillar att vara. Tänk att jag är ännu pigg och mår så bra som aldrig förr. Blodprovet visade att medicinen hade lagt sig på ett lågt och bra värde, jag tror min doktor kommer vara nöjd och för mig blir det en ofattbar förändring i kroppen. Men så här kan jag ju leva nästan normalt, äää, jag vågar inte tro på det hela. Inget flåsande av normal rörelse, inga skakande händer eller skakigt inre. Jag säger ”jippi”, kunde jag skulle ordet vara pyttelitet vågar inte tro att det kommer vara så här.
Jag tvättar, inte klokt så snabbt det torkar på balkongen. Nu ska jag hänga den sista omgången sen ska jag sticka vidare. Senaste vanten gillade jag inte så den repade jag upp och har börjat på ett nytt mönster.
Satte in senaste strumporna jag har stickat, nu får det bli några vantar.
Livsglimtar 
Hoppas verkligen att förbättringen håller i sig, men känner väl igen känslan av att inte våga tro riktigt på’t.
❤ Jag måste ha tillit till min kropp och det är inte det lättaste. 🙂
Nä, efter många år med en värkande skruttkropp så är iaf jag inte benägen att tro att bra dagar kommer i en oändlig räcka… Men jag njuter av varje dag jag får 😊
Ja det där med att oroa sig ändrar fokus genom, helt klart. Mamma har alltid varit orolig när vi är ute och med mobilerna underlättade ju den biten. På den tiden vi hade knappmobiler hade jag förinställda meddelanden och då det fanns mittenknapp kunde man lätt räkna stegen och hitta meddelandet när jag passerade aktuell stad/by. Varje fredag och söndag for jag denna väg som tog 2 h 10-20 min. Utan att blinka. Alla 5 åren. Lätträknade helger jag var kvar i Karlsborg. Hade dansen kvar på söndagarna här hemma. Ja jösses vilket flängande. Men dragningen hemåt är stark.
Blir så glad av att läsa att du mår bra. Nu skall jag läsa vidare. Kram
❤