Frö i vinden

Snart ska jag åka in till stan till optikern på smarteyes, ska bli så skönt att få nya glasögon, den sortens glas som ändras till solglasögon när solen skiner. Det är så bekvämt att slippa komma ihåg solglasögonen när man är iväg.

Åka in till stan var det väldigt länge sedan jag gjorde själv med buss och tunnelbana, mår ju ännu bra, men känner hur läskigt det är att ta sig iväg. Så många misslyckanden genom åren, så många gånger jag nästan inte tagit mig hem. Så klart att det spelar in, men idag kommer det gå bra. Hör sen! Jag pratar med mig själv haha, vet inte om det hjälper mot den tillfälliga ångesten. Visst är det konstigt att jag mår skunk innan, men så fort jag klär på mig ytterkläderna och drar iväg, då är det som vanligt. Konstig prick jag är.

Berättade jag att vi var ner och valde tapeter och nya golv häromkvällen? Linoliumgolv … de ser likadana ut nu som förr, fula så klart. Så poppis det är med glänsande tapeter, breda ränder var tydligen också en hit, inget jag ville ha, men valde gjorde vi. Det blir till i höst och vi skulle ringa om väntan drog ut på tiden? Men, det är väl bara att boka in renoveringar och se till att målarna och golvläggarna kommer. Nu för tiden funkar sällan det som förr var självklart. Men jag ser fram emot att bo på landet under tiden de håller på och att komma hem till ett nytt hem. Ni vet känslan när man bara går omkring och tittar på nya tapeten, golvet, härlig känsla, som nytt varje varv man går i lägenheten.

Det blir bra till i höst, då hinner vi i lugn och ro både städa och packa undan det vi inte ger bort eller säljer. Så mycket prylar som ska iväg, men samtidigt som jag skrev detta tittade jag på ett troll som jag tog från mammas hem, ett keramiktroll jag sett hela min barndom. Nog sitter det massor av känslor i det lilla trollet, lite skadat är trollet, men det tar inte bort känslan för mig. När jag går så finns det ingen känsla hos någon annan för trollet, så är det med livet och känslorna. Tänker på mängden, den ofattbara mängden av människor som har levt på jorden och dött. Hur länge minns man vanliga människor? Jag har känslor och minnen kvar för min mormor och morfar … men när jag går är de bara namn för mina barn.   Så generationen före mina föräldrar lever i mitt minne, sen är det slut.

Ett människoliv är som ett maskrosfrö i vinden, än hit en dit, faller ner mot jorden och gror vidare i släkten, på oändligt många osynliga vis.

Fridens!

2 reaktioner på ”Frö i vinden

  1. Suttecity skriver:

    Ja det här med affektionsvärde i sakerna kan vara lite problematiskt när man skall rensa 🙂 Vissa saker kommer jag nog aldrig kunna göra mig av med på eget bevåg. De riktigt doftar mormor och morfar. Vissa saker från farmor och farfar men mommo och moffe var liksom bonusförlädrar på ett annat sätt. Det kan tyckas lite spooky om man inte är inne på de banorna, men då morfar dog 1996 så kan man tycka att vi har tvättat vissa lakan/örngott som vi tog hand om efter att båda försvann. Men ibland kommer den speciella morfarsdoften så intensivt att han lika gärna kunde stå bredvid. Så nog finns de med oss.

    Linoliummattor… hur många bajsbruna har man inte haft i sina lägenheter?? Alltid haft 80-talsbyggda lgh så man är van. Hur lätt är det att få mysigt liksom? Hoppas att det blir bra när allt är kvar. I stugan valde jag en matt svagt beige som standard och gjorde plafondvägg som speglar sig från fönstret så att mönstret blir lite olika beroende på hur ljuset faller in. Då blir det inte så mycket ”in your face” och håller stilen i många år. I hallen tog jag en fondtapet med silverbotten och lite japanskt mönster med grenar och blommor. Riktigt nöjd. Även mer än nöjd att det äntligen är klart inne – bara utsidan kvar… :-\

    Kram

  2. livsglimtar skriver:

    Till de två sovrummen valde vi en mörkare mellangrå av tre nyanser, de var väl de enda nya färgerna sedan 60-talet. När det gäller tapetmönstren så var jag så korkad att jag inte fotade med mobilen, den där tanken att så självklart använda mobilen har inte satt sig hos mig. Jag känner mig ännu lite smart när jag sitter i väntrummet på labbet och ser något i tidningen som jag vill ha med hem, fotar med mobilen. Riktigt när jag ska komma till att göra alla recept, tips och mönster som jag fotat vet jag inte. Kommer inte ihåg att de finns där för det mesta. 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s