Här sitter jag och torkar tårarna, har precis sett minnesstunden för Lill-Babs, så fina tal från hjärtat och vacker musik med mycket själ. Lill-Babs var väl inte min största idol, hon hade andra starka sidor som många av oss vuxit upp med. Tänker på alla löpsedlar med henne, som alla var så nyfikna på, hon virkade, lagade mat, underhöll, fick barn med olika män, det var spännande på den tiden. Hon var ju som gjord av värme, kärlek med ett pulserande hjärta, tro sjutton att hon bor i vår svenska själ. Är det något vi behöver så är det värme och öppenhet i vårt lite känslomässigt karga land.
Jag fick en släng av makens förkylning eller om vi nu blev smittade samtidigt? Men trots det mår jag så bra, har till och med rensat och torkat ut i kylskåpet i helgen. Men hälsa på hos mamma hoppade vi över, de är ju så skruttiga på hemmet, bara tanken på att smitta ner en skrutt blev för mycket. Jag som hade planerat att plocka liljekonvaljer och så har jag köpt ett par snygga skinnskor till mamma.
Tittar ut över vattnet på fartygen som stävar ut och de privata motorbåtarna som tar sig småputtrande hem i solens sista strålar. Mina älskade sjöfåglar hovrar runt fartygen, en mås flyger förbi mig där jag står och sneglar till på mig. Jag i måsen, måsen i mig och nu menar jag inte IQ badboll som Stockholmare, utan mer att vi alla finns i allt. Det finns stunder när jag så tydligt känner närheten till djur och faktiskt mina barnbarn, inte för att de är just mina barnbarn, utan mer för att barnet är så oförfalskat i nuet, det nu vi alla delar. När Leo 3 1/2 lyssnar på mig och mina berättelser, det är så stark att se hans brinnande fokus och viljan, lusten att förstå alla ord, inlevelsen är så total. Eller Ella 4 snart 5 som spelar upp intressanta teaterstycken där hon både talar, sjunger och fängslar i sin intensitet att bli sedd.
Det händer att vuxna människor jag möter har den där nerven av levande i nuet, en glädje och närhet till livsenergin. De människorna sprudlar med regnbågens färger, inte kan jag låta bli att tjusas av deras närhet. Undrar vad i livet det är som färgar vissa till rena ljuset som i ett kalejdoskop?
Visst är vi människor lika i våra basbehov, men sen finns vi i så många nyanser att paletten inte räcker till. Jag tycker inte om uttrycket att ”alla är lika”. Så fan heller vill jag skriva, att säga så begränsar oss alla, som om vi ska tryckas ihop i en jäkla låda, vem är det vi är lik, vad passar politikerna, hur ska vi se ut i deras värld. De senaste åren har jag insett, att vi människor verkligen är olika, hela vårt nya samhälle andas nivåskillnader som är så stora att jag inte har en susning om vi ska klara av att plana ut det sluttande taket.
Jag sneglar på tv, sossarnas valkampanj med folket/medlemmarna som ska knacka dörr. Sorg känner jag i hjärtat om deras kamp och vilja som deras ledare helt har förstört. Det känns helt rätt att det gamla går ut och något annat tar över, går ju inte att leva på gamla avdankade tankar som inte längre leder någon vart. Vem vill rösta på några som bara bryr sig om sin egen makt, som har övergivit folket för länge sedan. Alla traditionella partier lider av samma maktsjuka, där de kliver på varandra och andra, allt för makten.
Livsglimtar 
Nej inte är alla lika inte. Tack och lov… jag känner inte alls igen mig i dagens samhälle. Växte ju upp på 70-talet och ”krama varandra i trafiken”-inställningen att vi skall ta hand om varandra. Helt enkelt uppfostrad i dess anda. Det här egotrippade samhället känner jag mig inte alls hemma i. En massa Egon-människor, mycket vill ha mer, jag tar det jag vill ha. Tycker inte alls om hur 18-åringens inställning gör att man allt som oftast bara tittar på henne och undrar hur fasen hon skall klara sig med den attityden… medans lillskruttan nästan slår knut på sig för att vara alla till lags. Den ena vill man ge en spark i rumpan och den andra vill man bara krama om och säga att hon gör för mycket.
Där har vi nog det som gör att så många saknar Lill-Babs. Där var det då rakt inget egotrippat utan hon var nog rätt unik med sin omtanke och snällhet mot alla. En suverän artist, ingen skönsångerska men oj vilken artist. En kollega jobbade som dansare i hennes gäng och det man hört av honom visar på en genuint genomsnäll och hårt arbetande varelse. Jag blev lite förvånad av att jag kände mig så ledsen när jag hörde att hon dött. Vissa har ju liksom alltid funnits där. Tycker det tar hårt på gamla gänget. Men då kommer jag på att jag ju inte är 25 längre… Tiden bara nyser till känns det som. Efter det här året hoppas jag att jag kan få börja hitta tillbaka till den nya medicinerade upplagan av mig själv. Det kommer ta tid att lära känna henne. Men det vet ju du om någon hur den rollen är.
När jag läser om din närhet till fåglar så känns det som att det är helt sant, sån är jag som bekant 🙂 Så här i efterhand måste jag säga att när syrrans ungar var i dina barnbarns ålder var det nog mysigast. När de hittar och upptäcker saker, alla goa berättelser, hur de suger i sig allt. Mor- och farföräldrar är viktiga, det vet jag ack så väl. Tyvärr tappar man kontakten lite nu när den ena är 18 och den andra 13 och nästan aldrig är hemma. Vi bor ju bara två hus från varandra men det hjälper inte alla gånger. Dock vet de var moster och mormor finns och det är en trygghet i sig.
Nåväl, det blir nog bra, om det blir. Nu är det dags att ta tag i måndagen. // Kram