Nu ligger jag här i soffan och lyssnar på fåglarna som sjunger, det drar lagom svalt från det öppna fönstret, båtarna kör förbi och människor ropar till varandra i båtarna, ljudet drar som en avlöning över vattnet och in till mig. Grått dis över himlen borde bli en urladdning och regn, inte sjutton hjälper det hur mycket regndans jag än ställer upp med.
Jag har varit hos min fotvårdare idag och det var verkligen behövligt och skönt att få det gjort. Gick en sväng in på Ica och köpte svenska jordgubbar, tänker äta upp dem helt själv. Maken ska på galej med jobbet, så han kommer hem sent.
Igår var vi bjudna till mammas boende på sommarbuffé och underhållning, vädret var perfekt för att sitta ute och trivas. Vår son med familj kom, vilket gjorde mamma glad. Men nog märks det att stroken har trasslat till det i huvudet på henne. Efter mat och kaffe började underhållningen, vi satt ihop tills sonen var tvungen att åka hem med ungarna. Maken och jag blev kvar där i solens sista strålar, fast vi satt i skuggan, går inte med mig annars. Då behövde mamma gå på toa, så en i personalen rullade in henne i huset sittandes i sin rullstol.
Vi satt kvar och njöt av musik och sång, jaha, där satt vi och satt … och till slut gick vi in, undrade vart mamma tog vägen? Då satt hon med ett nytt sällskap där inne och jag tänkte för mig själv, ”lustig du är, vi åker hit för din skull, då sätter du dig inne i matsalen med andra boende och deras anhöriga”. Det har ju hänt förr, vi har kommit och hon har inte haft tid med oss, spelar spel med ungdomarna som jobbar extra, eller så har hon svårt att inte vara nyfiken på de andra boende, vad de nu pratar om eller har för sig. Så skulle hon aldrig ha betett sig förr, förr som före stroken.
Nu ska jag njuta av en kväll för mig själv, jag ska glo på burken, dricka kaffe och sticka. Jo, blodprovet visade att jag var tvungen att ta den där halva kapseln med medicin som jag så hoppades slippa ta. Så idag tog jag första kapseln igen och efter några timmar kände jag mig konstig, tog trycket som var lågt med rubbningar i hjärtrytmen. Blir knäpp om jag nu ska känna mig sjuk igen, om min kropp inte mår bra av för mycket av just den medicinen. Kan också berätta att jag är nere på normala 5 mg kortison igen, kuren avslutat
Livsglimtar 
Ja det är svårt att acceptera personlighetsförändringarna som blir efter en stroke. Ordningsamma blir slarviga, elaka blir snälla eller tvärs om. Minne mm. När jag tränat RGRM med strokedrabbade märker man att de anhöriga är mycket frustrerade och vissa har inte accepterat att det hänt och stressar på rehabilitering. Nu är ju stroke-spannet väldigt brett. Förstår att det känns otacksamt när det blir så här, men då har i alla fall du gott samvete att ni varit där, även om hon gör annat när ni är där.
Gott att kortisonet är avslutat och hoppas det har gjort det som det skall.
Det här att ta medicin som man mår skit av är ett elände. Borde väl finnas alternativ kan man tycka, det kan ju krocka med andra tabletter, vad de än säger om att det inte bör göra det. Hör de inte vad man säger och önskar bör man be om ”scond opinion”. Jag är själv inne på den funderingen. Visst, de kan säga att jag inte vill acceptera faktum om min epilepsi. Jag tror inte att det är ”vanlig” EP utan att det visar sig som liknande symptom. Händer något i skallen så är jag övertygad om att det finns en psykologisk bit som löser ut det. Om inte utbränd så utmattning så att jag tappar energin och så kommer symptomen. Kan man fixa dipparna? Hör de ihop med hormoner? Men si det visar de inte en gnutta intresse av att kolla upp. De ger tabletter så jag blir om de vill. Avtrubbad.. Det är ett år idag som jag var hos dem och fick diagnosen. Ett år… när man är mitt i det är det en evighet men ändå går det snabbt.. När man känner sig sjukare än någonsin sedan man började äta medicinen och man känner varje gång att det är fel att ta tabletterna, ja det blir nog till att kämpa för att följa sin magkänsla.
Vi har fått regn, det kommer i stora åskskurar så fint sommarregn är det inte tal om. Vi får vara glada för de millimeter som kommer. Idag är det halvstorm och mulet. Dock skönt att kunna andas igen. Kram
Jag åt ju din typ av medicin en kort period, trodde jag skulle dö av biverkningarna, mådde så dåligt. Jag har fått öka upp min dos igen vilket jag hoppades i det längsta att slippa. Kan bara konstatera att det är immundämpande medicinen som gör mig sjuk i kroppen, mådde ju så galet bra den tid jag slapp ta den högre dosen. Jaha, får ta tag i det efter sommaren, du vet om de ska byta medicin så får jag springa och lämna prov hela tiden tills koncentrationen i blodet är som den ska.
Jag hade tur på det viset med mamma och hennes stroke att hon blev ”snäll” av den, vi i familjen har aldrig sett henne så tidigare verkligen som om hon blev en ny person. Nu menar jag inte att hon inte var snäll tidigare, mer att hon nu är mjukare, vänligare och gladare. Hur konstigt som helst.
Här i stan har det inte kommit något regn, nu är vi på landet och här har det nog kommit lite regn. Gräsmattan ser ut som ett skämt, mer gul än grön, prasslar när man går på den.
Tänk att det har gått ett år sedan diagnosen för dig, jag minns dina tankar om att inte få köra bil. Kram