Jag vet inte om ni minns att min ”vägg i väggboende granntant” höll på att elda ner vårt hus. Hon som ringde på min dörr och sa ” jag tror att det brinner hos mig”. Jag rusade in i hennes lägenhet och såg köket i ljusan lågor. Jag stängde innedörrar och ytterdörren, ringde brannkåren och fick tvinga in tanten i min lägenhet, hon trodde hon skulle få stå med öppen dörr och ta emot brandmännen när det kom.
Det blev en redig brasa som tursamt nog begränsades till köket tack vare att jag gjorde rätt genom att stänga de två dörrarna i köket och ytterdörren. Sen blev vårt kök sambandscentral för alla under några timmar, brandmän, poliser, ambulanspersonal, förvaltaren, och så tanten.
Själv var jag rätt nyopererad, hade fått min nya njure och skulle få besök av min mamma, som kom mitt i branden, innan brandpersonalen hunnit komma. Det var verkligen en chockartad upplevelse och jag kunde inte sova den natten och vill inte påstå att branden lämnade mer bra upplevelse efter sig än att jag fick mycket beröm för att jag gjorde allt rätt. Men denna brand lämnade stor rädsla för eld, mitt undermedvetna har noga sparat alla känslor och tankar runt att ”det brinner”. Så nu när det brann i mitt kök, så blev jag så rädd, största tänkbara larm drog igång inom mig.
Du kan vara proppad med kunskaper om hur en eld ska hanteras, jag har vetat hur man gör, har skaffat allt som behövdes, jo, vår brandfilt ligger runt kökshörnet i vitrinskåpet, brandsläckaren stod på golver bakom mig i köket och brandvarnaren satt där den skulle och ylade hysteriskt. Så där ja, men hur jag själv denna första och banne mig sista gång hanterade brand, det är inget du kan hantera när det undermedvetna slår larm. Jag försökte släcka med en handduk, men det var förgjort, jag vrålade på maken som kom och gjorde det jag förmodar att jag själv skulle gjort om jag inte hade mitt bagage med upplevelser i det undermedvetna.
Branden lämnade sot och brandsläckaren lämnade sitt pulver överallt, hos mig lämnade den sveda på högerhanden och svårighet att somna och aktualiserade alla obehagliga känslor kring eld igen hos mig. Jag blev så galet slut både mentalt och fysiskt, hela varandet backade tillbaka i känslan av att vara ett ursketet äpple, ett skal utan innehåll, bara oändlig trötthet.
Ringde igår till Angeli, som lyssnade och lyssnade när jag pratade mig fram till en lättnad i kroppen/själen. Så nu är jag mest ursketet trött, men mer i balans rent psykiskt. Tack gode Gnu, att det finns vänner som står ut med en när man ältar sig genom sina kriser.
Idag ska jag sätta mig på altanen, njuta av tystnaden, suset från träden, fåglarnas drillande, sticka några varv och sen lyssna på sommarprogrammet.
Fridens
Livsglimtar 
❤
Chock måste bearbetas, annars ligger den och gror. That’s what friends are for ♥
Du, man vet aldrig hur man reagerar när saker händer, men jag tror nog ändå att det är lättare att koppla på handlingskraften om det inte är du själv som orsaker t ex branden i detta fall. Jag har varit med när människor har fallit ihop och då har man liksom bara agerat men när man själv stått i kaosartade situationer så har det varit lite olika med klartänket. Ibland kan man dock verka lite för säker.. Vi var på teaterlunch när jag såg att en äldre dam var på väg att falla av stolen. Var där på två röda och det kom tre tjejer till som hjälpte till. De sa sedan att du har koll på det här ser vi så de gick medan vi väntade på ambulansen. Då började hon låta konstigt och jag tänkte hjälp mig väl… vinkade till dem och sa att de fick ta över för jag är inte utbildad på det här. Va? sa den ena, vi trodde helt klart att du också var sköterska.. huvva om något hade gått helt galet p g a att de inte trodde att de behövdes. Men jag hindrade henne i alla fall att falla i golvet och slå i skallen.
Men åter till brandrädslan. När vi var små och bodde i stan var det en pyroman som härjade i grannhuset och jag var livrädd efter att ha sett vindsvåningen stå i lågor. Än idag bävar jag varje gång vi kommer runt hörnet med bilen och ser gaveln, då man inte vill se att det är utbränt. Så nog sitter eldsvådor i minnet. Vattenskador är i alla fall lättare att återställa, men brand är elakt på alla sätt och snabbt går det.
Hoppas att det blir en stillsam måndagseftermiddag och kväll.
Det var nog första gången jag blev så tom i skallen när något händer som kräver snabba ryck och rätt ryck. Jag brukade vara som dig, när det har hänt saker, men det mesta av den delen har jag tappat sedan jag blev sjuk. Orkar helt enkelt inte, men att bli som en tomboll var något helt nytt och klart att det hänger ihop med grannens brand. Jag hade aldrig förr varit med om en brand vägg i vägg med mitt eget boende. Då levde vår älskade hund och jag tänkte hela tiden ”om inte jag varit hemma när tanten ringde på dörrer, så skulle kanske vår hund dött i branden, tanten var ju senil och visste inte ens att hon skulle ringa till brandkåren”.
Idag har jag haft det skönt, suttit ute, fikat, stickat och lyssnat på midsommarprogrammet.
Till middag öppnade jag en burk ravioli, latmasken i mig smaskade i sig, ikväll ska jag ”lägga mig tidigt, för att vara mig”, vill läsa min deckare och sova urlänge, det är så tyst och skönt här. Kram
Fullt förståeligt med den reaktionen. Även om jag vet att jag brukar vara ”redig” när det händer saker – allvarliga och farliga saker – så vet jag också att jag kan bli helt tom om det vill sig illa. Det har hänt en gång och då fanns det tack och lov andra som kunde agera – fy fasiken så hemskt det är, särskilt efteråt. Något hade väl triggat just den reaktionen vid den aktuella händelsen, vad har jag – till skillnad från dig – ingen aning om.
Det är verkligen en så konstig upplevelse, jag tror, inbillar mig att både du och jag hade behållit greppet om vi var tvungna, ensamma vid tillfället. Jag är så otroligt glad att min man var här och sonen också för den delen, jag behövde verkligen dem båda i den stunden.
Kram
Ja man kan ju hoppas på att det varit så. Förstår att du är glad att du hade några pålitliga i närheten om utifall att!