Min inre röra

Efter ännu ett provsvar på det där immunsänkande ämnet jag ska ha i blodet, så visar det sig för högt igen och jag mår inte bra av det. Min läkare tror jag är på semester, så jag undrar hur det blir nu, klart någon hör av sig …

Ikväll ska vi fira att maken har semester, det ska bli lika skönt att ha honom hemma, som det är, när han börjar jobba igen. Hahaha, det där låter inte snällt, men jag gillar och behöver vara ensam, som mikropausar från allt omkring mig. Jag har alltid haft behov av att bara vara i den där tystnaden jag ofta skriver om, det blev mer nödvändigt efter att jag blev sjuk, för att orka med livet helt enkelt. Tydligen är det ärftligt, mamma har också varit ”nog i sig själv”, när tillfälle ges och min son verkar likadan. Dottern däremot verkar vilja fylla all tystnad med telefonsamtal till mig. 🙂

Här hemma är det rörigt, kartonger, bokhyllor och allsköns prylar står nu huller om buller. Ingen idé att ställa tillbaka böcker och annat, för det blir ännu en dans runt med resten av möblerna i höst när de kommer och lägger de sista av golven, tapetserar och målar. Tycker röran runt om stämmer rätt bra med mitt inre, avslagna jag. Snart sitter vi i bilen så där lite upprymda inför semesterns tidsmässiga oändlighet. Jag brukar alltid ta udden av friheten, glädjen, lyckan att känna sig semesterfri med att säga, ”Jaha, om fem veckor, vilka kommer rulla förbi i ett nafs, sitter vi här på väg hem igen”. Sån e ja, hopplös realist.

Mormors händer, mammas händer och mina är lika. Jag har alltid tittat på händer, allas händer, som med en inre vördnad över allt händer gör av godo och också av ondo. Gemensamt är att vi har små händer med en form som är ärvd. Mina mjuka små händer har börjat bli gamla händer, precis som mormors blev och mammas. Jag har alltid tyckt om att titta på mina händer, liksom följer deras åldrande. Knotigare, skrynkligare, men ännu väldigt mjuka. Det är som när jag tittar på mina ben, de var verkligen vackra ben, som i sin tid fick visas upp i korkort mode. Att jag säger att de var vackra, beror på omgivningen/män som så ofta sa det, ropade det till mig i farten, väldigt ofta påminde mig om hur snygga ben ser ut. Man får faktiskt skriva sån om sig själv, gott menar jag, Jantelagen kan ta sig i brasan rent av.

Men nu hihihi är det ingen som skulle komma på tanken att ropa efter mig av någon anledning som helst. Benen som händerna har inte samma form och lyster, man ska inte skämmas över kroppens åldrande, men inte är det kul inte.

Fridens

6 reaktioner på ”Min inre röra

  1. Anne skriver:

    Åh jag är också sådan som behöver ensamheten och tystnaden. Lite drygt nu när sambon är sjukskriven och sällskapssjuk när jag kommer hem om dagarna fast jag förstår honom också. Det är tur att jag kan fly till skogen och tystnaden 🙂

  2. livsglimtar skriver:

    Jag blir irriterad om jag inte får bara vara rätt ofta. Nu har jag tur med min man han gillar att läsa och är inte så pratsjuk som jag själv är. Så han ”stör” mig inte till vardags på det viset, men jag är som jag är och behöver vara för mig själv för att må bra. Skogen är ju härlig, det är därför jag ofta stannar på landet för där är det tyst och ingen där skulle ringa på min dörr, umgås inte med grannarna på det viset, fast vi hjälper varandra om det är något och pratar så klart. Kram

  3. Suttecity skriver:

    Det där att det är roligt när folk kommer och umgås och lika skönt när de åker är allt för välbekant 🙂 Jag brukar säga att jag är en social ensamvarg. I helgen här har jag nu konstaterat att medicinen gör att min skalle inte orkar med för mycket skrammel och surrande när det blir mycket folk som pratar samtidigt. Störigt, men så är det och det tar någon dag att komma i fas. Tack och lov för trädgården och blommorna som jag kan gå all in på. Vinterhalvåret är en utmaning..

    Åh vad härligt att någon mer kan skita i jante och säga gott om sig själv. Jag har väl aldrig direkt blivit ropad efter om vi säger så 🙂 men upp till knäna har jag ”rasben”. i övrigt är det välisolerat och fluffigt. Har ärvt pappas smala ben och underarmar, så det är väl det man skall försöka framhäva. Jösses vad man har och håller på med detta att dölja sig själv och sedan ser man de som stolt och högaktningsfullt skiter i att det är både mulligt och tjockt och kommer i tajta kläder. Men övervikten är min livsresa, ett mönster jag försökt börja ändra på men det krävs nog några fler sittningar med min coach för att inte trilla tillbaka. Men många insikter och är man i gamla hjulspår med familj mm så är det väldigt lätt att ramla tillbaka.

    Händer… det är så vackert med åldrande händer. De har varit med om mycket. Morfars händer var stora men oj så mjuka och varma trots alla arbetsår. Har fortfarande känslan när jag var hos honom på sjukhuset sista gången och skulle säga hej då och han tar upp handen och jag lade min i hans. Det var speciellt och fortfarande glasklar känsla av värma och närhet trots att det var 1996. Mormors händer var tunna, och ådriga och eleganta. Alltid målade naglar ända tills hon somnade vid 95 års ålder. Händer kan göra mycket – både illa och kärt – så de betyder mer än vad man kan tro.

  4. livsglimtar skriver:

    Nu blev jag så rörd när du berättade om morfars händer, varje ord andades kärlek. För mig var det mormor, jag bodde hos henne mina första år och jag älskar henne och allt hon gjorde för mig.

    Hahaha ja, låt oss skita i Jantelagen. Jag var väldigt smal tills jag slutade röka, tror det var vid 29 års ålder. Finns ett före och ett efter rökningen, före var jag pinnsmal, efter gick jag långsamt och klädsamt upp i vikt i flera år. Tänk att folk gav mig komplimanger, jag slapp höra att jag skavde kläderna från insidan hahaha!

    Men med åren har pendeln nu nått långt ner av min nya vikt, visst kan ständigt ätande av kortison hjälpa kilona på väg upp, men tårt-bull och kakmonstret, för att inte glömma godis, choklaaa som ja e så gla i. Usch, inte konstigt ja e fet och minns en av de första somrarna jag liksom lyckades klä av mig lite kläder och svängde mina simringar bäst sjutton de ville. Tittade alltid på andra tjockisar och tänkte va faAn, kan hon gå så där med kort överdel som lät magen välla över … bläää, det fulaste och pinsammaste jag vet. Kan hon se ut så där, så kan jag ta på mig en baddräkt och leta upp största gråstenen vid badet att häcka vid.

    Tur för mig att jag aldrig varit så förtjust i solandet, finns ju annat att lägga sin tid på och idag är det förbjudet med solen för min del. Men jag blir nog aldrig så där tuff att jag visar upp mig ogenerat som många yngre tjocka tjejer gör. Jag tänker så dubbelt med detta, en del av mig tänker, ”bra skit i hur du ser ut, var dig själv”. En annan del tänker, men va faAn hur ser du ut? Du har ju inte ens född barn ännu. Sätt igång och rör på fläsket NU inte imorgon, Hallå Du, just Du är ju för ung för att se ut så där. Det är ett privilegium du ska se fram emot när du blir gammal och har gjort allt, då kan det få pösa över både här och där. 🙂

    Ja, jag är tjock, men gillar inte att vara tjock, har nu varit i båda läger, allt för smal och för tjock, föredrar mitt smala liv. Aldrig någonsin tänkte jag så mycket på min kropp då som nu. Så jäkla befriande att inte tänka på dieter, motion och om andra skulle se hur jag såg ut.

    Nu sitter vi i stugan igen och det känns så skönt, här ska vi semestra med avbrott för lite utflykter, ungarna med familj kommer bo här från och till, och så blodprovstagning …
    Jag funderar vad min immundämpande medicin heter … takrolimus, har ätit Advagraf i många år och ska nu börja med Adport på tisdag. Nu ska här fikas och mysas, jag har börjat sticka ännu ett par sockor. Kram vi hörs!

  5. mycketyck skriver:

    Näe, det är inte roligt att se kroppen förfalla. Jag tittar själv i människors ögon och de åldras inte utan visar endast mer visdom när de blir äldre. Visdom är vackert, precis som rynkor är det. Så tycker jag i allafall.

    • livsglimtar skriver:

      Håller med dig när det gäller rynkorna, tycker om naturligt åldrande och lite hull på kroppen.
      Det här att unga människor är feta, det tycker jag är svårt att ta, enligt forskning är vissa invandrade barn, chilenare som göder/äter fel sorts mat, så deras barn oftare är tjockare än andras barn. Det är så tråkigt att se, så nog har föräldrarna både makten och möjligheten att föda sina barn på ett vettigt vis.
      Vår dotter var mullig upp i tonåren och ville gärna äta för mycket när hon kom från skolan. Jag begränsade ätandet till lagom portion och så fick hon vänta till middagen. Så vi grälade hon och jag, men jag tänkte så här, ”tonåring med glasögon och tandställning, så sjutton att hon skulle bli fet också”. Tonårstiden är nog jobbig och ungar är inte snälla mot varandra.
      Som vuxen tackade hon mig för att jag stod på mig.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s